Tanken med Berättarskåpet är att det ska inspirera barn till att skapa egna berättelser. Skåpet tillkom genom ett samarbete mellan Upplandsmuseet och Länsbiblioteket. De som har gjort Berättarskåpet är konstnären Leif Högström, illustratören Mattias Gordon och snickaren Gerhard Berlin.

Det finns två Berättarskåp i länet och tanken är att dessa ska turnera runt bland biblioteken. Berättarskåpet riktar sig främst till barn i ålder 6-9 år. Barnen kan uppleva Berätatskåpet tillsammans med pedagog eller utforska det på egen hand.

Berättelsens ingredienser

Bibliotekarierna börjar med att berätta om berättelsens ingredienser. Att det ska finnas en början och ett slut i en berättelse, att det måste finnas en person, en plats, ett problem och en problemlösning. Och att man kan fylla ut en berättelse med hjälp av sina sinnen, hörsel, syn, smak, lukt och känsel.

”Jag tänker på en sak”

Sedan får barnen veta att det finns olika sorters berättelser och att gåtor är en sort.

De får leka leken ”Jag tänker på en sak” för att värma upp.

En av bibliotekarierna beskriver en sak i gåtform. Det gäller för barnen att gissa, utan att säga något. Om man tror att man vet vad det är sätter man fingret på näsan. Blir man mer säker håller man sig i stället i örsnibben och när man är tvärsäker räcker man upp handen.

Beskrivandet fortsätter tills så många som möjligt räcker upp handen.

En ”sann” historia

Helena Karlsson förklarar hur det går till att skapa en berättelse med Berättarskåpet:

”Vi berättar en alldeles 'sann' historia om hur vi var ute och plockade blåbär och när mörkret började lägga sig över skogen stöter vi på ett gammalt övergivet hus. Ett hus vi aldrig sett förut. Vi går in i huset och kommer till slut till ett rum där vi blir instängda. I rummet hittar vi, under ett svart skynke, ett skåp och i skåpet hittar vi ett brev där det står att dörren ut kommer att öppnas först när vi har skapat en saga. Och nu är det barnens tur att göra detsamma.”

Så skapas en berättelse

Alla grupper får komma till tals, men det är bara en grupp i taget som har ordet. Det är bara den gruppen som kan bestämma vad det är de ser på bilderna och vad som ska hända i historien.

Grupp nummer ett får inleda historien och varje gång börjar vi med samma bild. Anledningen är att vi det vid en jämförelse blir roligt att se hur historien utvecklas åt olika håll. Hos grupp fem vävs så berättelsen ihop och den får ett slut.

Ibland hjälper vi till med öppna frågor för att leda historien framåt, fylla ut berättelsen eller bara få en röd tråd i den. Men inga förslag har annars egentligen ratats, förutom när ”alla dör” redan hos grupp tre.

Om barnen har svårt att komma på en fortsättning eller ett problem tar vi känslohjulet till hjälp, men oftast behövs inte det. En populär nyhet är ljudhjulet som till exempel kan signalera att en ny figur dyker upp i berättelsen.

Efter att sagan har fått sitt slut får alla grupper sammanfatta sin del och på så sätt påminns alla om hur det började, slutade och vad som hände däremellan.

Slutet

Om inte innehållet i lådorna kommit till användning under berättelsen, så öppnar vi dem och berättar om de olika föremålen. Och hur vi hade kunnat använda dem i barnens berättelse.

Skolklasser och svarsutställningar

Många skolklasser har besökt Berättarskåpet. Då har läraren funnits med hela tiden, och skrivit ner elevernas berättelse allteftersom den skapats.

I klassrummet får de sedan fortsätta arbeta med sagan och göra en bearbetad version som illustreras av barnen själva. Dessa sagor ställs sedan ut på en svarsutställning på biblioteket under två veckor (18 -19).

Läs mer:

• Om Berättarskåpet

Text: Helena Karlsson och Helena Olsson Munro Bild: Helena Karlsson (bild 1) och Sachin Ghodke (bild 2)