Famlij
Man och tre barn (16, 20 och 22)

Tre böcker ur min hylla
Odysséen av Homeros, Gaudy night av Dorothy L. Sayers och Istanbul av Orhan Pamuk

Platser i Uppland där jag hämtar inspiration
Mest i Uppsala faktiskt, till exempel Carolina, Saluhallen och Centralbadet.

Vad sätter igång skrivandet?

Nästan allt skrivande har en startsträcka. Det gäller professionella skribenter lika väl som uppsatsförfattare eller pm-skrivare. Kunde man utvinna energi ur alla meningslösa aktiviteter som utförs under startsträckan vore det nog rätt lönsamt.

Jag är yrkesförfattare och skriver för mitt levebröd – allt från korta artiklar till romaner och biografier. Brödskrivandet är avgjort mest ångestskapande. Varje gång är det likadant: jag tar på mig ett uppdrag för att det verkar roligt – men när det väl är dags skär det sig. Jag smågnäller inför andra och undrar varför jag är en sådan idiot. När ska jag egentligen lära mig?

Vändpunkten kommer när jag hittar en ingång till texten. Ofta är det första raden. Med skrivandet kommer självinsikten. Jag minns att det är likadant varje gång – samma ankande, samma klottrande på papper, samma stirrande på skärmen… och samma njutning när jag väl skriver. Jag älskar att skriva. I de stunderna skulle jag aldrig tänka mig ett annat jobb. 

Brödskrivandet har också en fördel utöver det timliga. Eftersom jag annars arbetar med stora texter är det skönt att få saker ur händerna. Det vore rätt nedslående att sätta upp ”skriv roman” på göralistan och stryka det först något år senare. Skrivandet pågår ständigt. Ibland kan arbetet gå omlott – jag arbetar exempelvis nästan alltid med en fackbok och en skönlitterär bok samtidigt – men ibland kan det dröja innan nästa bok kommer igång. Också för romaner krävs bakgrundsstudier.

För mig har moderidén till en roman ofta kommit genom litteraturen. Det var föreningen av Faustmotivet och akademisk brevutgivning som fick mig att skriva min andra bok, Den tionde sånggudinnan (1996). Upptäckten att Erik Gustaf Geijer hade två olika handstilar satte igång Islandet (2001), medan böckerna om Euthanasia Bondeson aldrig kommit till utan min forskning om Fredrika Bremer. G.G. Bondeson, den fiktive huvudpersonen i Cromwells huvud (1998) såg jag bokstavligen materialiseras för min blick när jag väntade på att få lånekort vid universitetsbiblioteket i Cambridge, där boken också utspelar sig. Intrigen till Kärleksroman dök upp en sen vårnatt (eller kanske snarare tidig morgon), när jag på väg hem från en fest plötsligt insåg att idéerna om en rotaryroman och en om kärlek på dagis egentligen var samma bok.

Det känns frestande att säga: ”Sedan är det bara att skriva.” Fast så är det förstås inte. Det ska först finnas gestalter och miljö. Om personerna är historiska måste jag ändå känna mig in i hur de fungerar och tänker. De bör skildras tidstroget, utan att vara svårbegripliga, och de måste få särdrag, så som Geijer fick ett brunt och ett blått öga (vilket en del källor påstår). Bland de rent fiktiva är Euthanasia hopplöst självgod, men samtidigt ganska charmig. Så namnges gestalterna.  Ibland är de självklara – Peter i Kärleksroman kunde bara heta Peter, just för att han inte är den klippa som namnet betyder – men ibland ändras de under resans gång. Hans kärlek Frida bytte exempelvis efternamn på ett ganska sent stadium. ”Frida Morell” hade precis rätt klang för hennes personlighet.

Sedan gör jag en noggrann disposition (som jag dock kan tänka mig att överge), och någonstans där i arbetet dyker bokens första ord upp. Romaner börjar jag nästan alltid med första kapitlet – ett undantag var Den tionde sånggudinnan, där jag skyggade för smörgåsbordsskildringen – medan jag i biografier brukar ta första kapitlet sist. Gamla människor berättar nämligen ofta om sin barndom, varför sista kapitlet bör skrivas före det första. Vare sig det handlar om roman eller biografi måste jag sedan ägna mig åt miljöstudier – av plats och tid. För vissa böcker innebär det resor, vilket förstås är trevligt.

Och sedan är det bara att skriva. Ibland kör man fast. Ibland blir det fel. Ibland kommer andra i vägen. Det är bara att bita ihop och börja på nytt. En bok är ett långtidsprojekt. Man skriver den inte på en förmiddag. Kanske är man inte ens samma människa när man når slutet som i början. Har man tur berikas boken av ens egen utveckling, för det finns ingen människa man känner så väl som sig själv.

/ Carina Burman