Om skrivbordens betydelse

Som författare har jag ett alldeles särskilt förhållande till skrivbord. Jag är ingen caféförfattare som kan skriva omgiven av sorl och kaffedrickare, utan jag vill ha en tyst arbetsplats, ett skrivbord att sitta vid. Som tonåring drömde jag om brittiska herrumsskrivbord i mahogny och grönt läder, välpolerade. Men jag fick aldrig råd med det och tur var nog det. Det hade blivit för murrigt och tungt och kanske smittat av sig på texterna.

Länge, allt för länge, levde jag (och Maken) med ett skrivbord i sovrummet. Ett standardskrivbord av vanlig kontorstyp, ingenting märkvärdigt. Inte så bra för nattsömnen att papperstravar och bokstaplar var det första man såg när man slog upp ögonen på morgonen. Pappren hotade att ta över hela sovrummet när manuslämning närmade sig. Papper på golvet, visserligen i högar, men ändå: papper!

När vi flyttade tillbaka till Uppsala i slutet av 2010 blev vi med arbetsrum. Det är fantastiskt! Fortfarande pappershögar på golvet, men det går att stänga dörren dit, att slippa se dem. Samma standardskrivbord med plats för, just det, pappershögar! Men nu med dörr. En väldig skillnad.

En gång intervjuade jag författaren och akademiledamoten Pär Westberg. Han hade ett skrivbord för varje typ av skrivprojekt: ett skrivbord för böcker om Afrika, ett för tidningsartiklar, ett för skönlitteratur och ett för fakta, om jag minns rätt. Alla hans travar kunde ligga kvar och så gick han själv mellan borden i olika rum beroende på dagsform och vad som skulle skrivas just då.

Det var för mig en uppenbarelse, men jag inser att det nog aldrig kommer att gå i uppfyllelse för mig på grund av platsbrist. Men vilken underbar tanke: så fort en bok är klar rakar man av all referenslitteratur från bordsytan och vips kan man skriva en ny bok, börja om insamlandet, i stället för att bläddra mellan räkningar och läsarbrev och ha allt på samma plats.

En annan och kanske mer realistisk dröm är ett arbetsrum med bara ett skrivbord och rena vita väggar. Inte en massa bokhyllor eller dvd-filmer eller datorspel eller batterier eller glödlampor i samma rum. Bara ett tomt rum, tystnad, i väntan på orden, i väntan på att fyllas.

Många som skriver gör ju det till musik, men det har aldrig legat för mig även om jag har tänkt att jag kanske borde pröva någon gång. Texten tar antagligen färg av musiken. Det går inte att någon sjunger på svenska, då hör man inte sina egna ord. Möjligen ett främmande språk, som katalanska eller swahili går bra, men inget där man kan en del av orden. För mig funkar tystnaden bäst.

Den bästa, skönaste och tystaste tystnaden har jag annars hittat här i stan. Gå till Carolina Rediviva och sätt dig i läsesal A. Vilken tystnad! Så lätt att tänka! Inga telefoner eller dörrklockor eller mobiler som stör. Högt i tak och bokryggarna som omger en gör det lätt att tänka där. Även om det bara är allmänna läseplatser, för oss som inte har forskarplats, så är det helt fantastiskt. Som småbarnsförälder blir man ohyggligt produktiv på ett sådant ställe. Det liksom ber om att texten ska rassla ut genom fingrarna på en. Jag begriper inte att inte fler trängs där uppe på kullen. Men det är ju bra att det är som det är; ganska glest mellan de böjda ryggarna.

Det vackraste skrivbordet i Uppsala står annars utomhus, i Stadsparken. Ett rostigt skrivbord med en lika rostig länsstol, halvt utdragen som om ägaren bara gått iväg en stund för att strax komma tillbaka. Det står på den lilla ön till höger, snett emot lekparken. På skrivbordsytan och stolsitsen växer fetbladiga växter, grågröna, lågmälda. Under vintern står de naket bara och synliga för alla. Under sensommaren har grönskan runt omkring vuxit sig så hög att varken bordet eller stolen syns för förbipasserande. De står dolda och bara den som går riktigt nära upptäcker dem. Tankarna går förstås till Carl von Linné som trolig skrivbordsinnehavare i det fallet.

Det där bevuxna skrivbordet under stjärnhimlen motsvarar min inre bild och längtan efter ett bra och funktionellt och produktivt skrivbord. Jag vill gärna tänka mig att mina ord växer upp genom bordet, blöta efter regn, törstiga efter torka. Mitt skrivbord har en levande och föränderlig yta. Där sitter jag gärna i tanken och arbetar.

maj 2011
Christina Wahldén

• Läs mer om Christina Wahldén