New York-författaren Nicole Krauss fick sitt välförtjänta genombrott med sin andra roman, Kärlekens historia. Det stora huset är hennes tredje bok och också den kretsar kring minne, förlust och ensamhet. Just hur minnet skapas är ett centralt tema hos Krauss. I debuten Man utan minne skildrar hon en man som efter en hjärntumör helt förlorat minnena av sitt liv. Han hamnar i händerna på en forskare som vigt sitt liv åt att byta ut och omskapa människors minnen. Detta vetenskapliga perspektiv finns dock inte med i Det stora huset.

Här är det istället ett skrivbord som spelar huvudrollen. Romanen växlar mellan fyra berättarröster; fyra gestalter berättar sina historier. Skrivbordet dyker först upp i dagens New York men dyker sedan upp i 1940-talets Budapest, i London och Jerusalem. Människorna är ensamma, oförmögna att skapa verkliga kontakter. Men ju längre man läser, desto fler trådar dyker upp som länkar samman de fyra berättelserna med varandra. I skrivbordets 19 lådor ryms inte bara papper och pennor utan också känslor och minnen. Krauss berättar finkänsligt om tingens betydelse för minnet. Det är annorlunda och mycket välskrivet. Romanens värde ligger dock inte i dess snillrika konstruktion, utan i den både vemodiga och hoppfulla slutsatsen att vi alla är med om att skapa minnena av våra liv.