Denna bok om Gösta Ekman (den äldre, nota bene!) är Carina Burmans tredje stora biografi. Efter Bremer (2001) och K.J. (2007) om litteraturkritikern Klara Johanson, har hon nu valt att skriva om en man. Hon har också valt att gå från det skrivna ordet till teaterns och filmens värld. Liksom i K.J. är detta en imponerande skildring byggd på gediget forskningsarbete. Här finns utdrag ur brev, personliga vittnesmål men också Burmans egna analyser. Språket är spirituellt och levande. Boken rekommenderas alla som har det minsta intresse för svensk teaterhistoria.

Gösta Ekmans persona är fascinerande även i 2010-talet, när våra teaterestetiska ideal skiljer sig radikalt från det tidiga 1900-talets. Han var verkligen en stjärna – hundratusen människor kantade Stockholms gator för att se hans begravningståg.  Men det låg hårt arbete bakom framgången. Från barndomen var Gösta Ekman helt inriktad på att, mot sina föräldrars vilja, göra karriär som skådespelare. Biografins titel antyder dock att Ekmans framgångsrika liv hade en demonisk baksida. Han offrade allt för teatern, såväl familjen som sin egen hälsa, och gick en alltför tidig död till mötes.