Jag styrde stegen mot dörren och kände hur kedjan brände sönder min hy under skjortan, som om den ville släppa lös sin kraft. Och utan något vapen skulle drakögat nog få sin önskan uppfylld om jag kände Aldron rätt.

Golvet under mig knakade när jag gick in i stugan och lät blicken glida runt. Gamla foton hängde på sliten vägg och en rysning gick längs ryggen. Bilderna inom de mögliga ramarna var slitna men något bekant hängde över dem. Jag skakade på huvudet åt mig själv och vinden utanför fick väggarna att ge ifrån sig ett obehagligt ljud. Det var nästan som om väggarna försökte tala med mig, men jag visste att det inte kunde stämma.

Men som gamle Thalion brukade säga; ”Lita alltid på dina tvivel och lyssna när väggarna talar med dig.” Jag förstod oftast inte vad han menade, men många i min by varnade mig alltför ofta för att lyssna på hans historier och ordspråk. Även fast vissa gånger stämde hans ordspråk in. Jag skakade på huvudet.

  ”Fokus, Nostariel.”, suckade jag för mig själv och drog bort blicken från väggarna och fortsatte inåt.

 Drakögat protesterade hejvilt mot mitt bröstkorg och det började bli tungt att bära. Något var i görningen men ingen verkade vara inne i stugan. Varför skulle drakögat lett mig hit annars om Aldron inte var här? Förvirrat fortsatte jag in och skrek till när de glödande ögonen genomborrade mig. Men jag slappnade snabbt av när jag insåg att det var min spegelbild. Spegeln var smutsig och ramen var gjord av drakfjäll och sidorna var formade som två vingar på en drake.

  ”Fascinerande...”

Jag drog ärmen över spegelbilden så dammet försvann och jag stirrade in i de glödande ögonen, som nu inte längre tillhörde mig. Aldron stod framför mig i spegelbilden och bar sitt vanliga hånleende.

  ”Aldr...”, började jag men Aldron satte pekfingret över hans läppar och skakade på huvudet åt mig. Bakom honom låg Eilas och Nedfreds kroppar, upphänga på väggen i kedjor och var täckta av tjocka blodlager.

Något slog till inombords och jag tyckte jag kände igen den här scenen. Det var som om jag drömt det förut, men nu stod här i verkligheten och bevittnade det. Men drömmen verkade för verklig och jag kände hur hjärtat slog hårdare och hårdare inombords så bröstet värkte. Aldron rörde sig inte ur fläcken, utan han stod bara där som en tavla och hånlog. Drakögat ryckte till och även Aldron. Han backade i spegeln alldeles förskräckt och jag stirrade chockat på hur drakögat lyftes upp och det som en gång varit alldeles blått, bröt ut i en brand. Ljudet av glas som spräcktes nådde mina öron och jag slungades undan och träffade väggen bakom mig med en hård smäll. Det sista mina ögon såg, var Aldron som bar upp drakögat från golvet mitt i lågorna, innan allting blev svart och röken tog över lungorna.

  ”Drakögat är borta. Och...”, mannen som talade sänkte sin röst lite grann. ”... Nostariels bror har den.”

  ”Har Nostariel en bror?”, frågade en kvinna och diskret kunde jag se hur kvinnan stod i vit dräkt med ett stort rött kors på.

En bubbla inombords spräcktes inombords. En bror? Jag hade ett vagt minne av det, men folk hade alltid sagt till mig hur han dog, tillsammans med mina föräldrar.

  ”Hans namn är Morothar, en mörk krigare... Men ni känner igen honom vid namn Aldron.”

  ”Aldron?!”, utbrast kvinnan alldeles förskräckt och jag kände hur tyngen över bröstet var som spårlöst borta. Men under min vita silkesklänning, såg jag ett stort sår på bröstkorgen från drakögat. Om det stämde med det dem sa, var världen i stor fara. Drakögat var säker i mina händer, inte i Aldrons. Morthar, eller Aldron som han hellre ville bli kallad, hade lurat mig med en magisk drakspegel. En spegel som drakögat reagerar på. Och jag hade gått in i fällan utan tvekan och utan en aning om vad som skulle hända.

Nu visste jag. Världen skulle rasa och ondskan skulle våga sig upp från helvetets mörka vrår. En ondska som var värre än mardrömmar du aldrig någonsin kunnat fantisera om. Och allt var mitt fel. Någon behövde stoppa ondskan och denna någon var jag. Jag behövde fixa mitt egna misstag och jag var den enda som kunde hantera drakögat. Jag smög mig försiktigt upp ur sängen och kände hur smärtan ilade genom kroppen.

  ”Men vad skall vi göra? Vi kan inte bara stå och titta på när världen rasar samman?”, klämde kvinnan skräckslaget ur sig.

  ”Vi måste skicka någon...”, började mannen men jag märkte hur båda tystnade när jag drog upp fönstret.

 Jag stelnade till vid öppningen och slöt ögonen när jag hörde mannen säga mitt namn.

  ”Förlåt mig, Thalion...”, viskade jag fram och hoppade ut genom fönstret och kände vinden slita tag i håret och kroppen. Vattnet skar in i mig när jag landade i vågorna och smärtan i kroppen blev värre. Men än kunde jag inte ge upp. Trots smärtan ville jag ge upp men jag fortsatte att simma mot land. Mot mitt nya äventyr och mot min säkra död.

Bild: Gammalt foto (foto: Beth, Flickr, cc by-nc 2.0)

Läs mer:

• Anna Fogelbergs början av "Drakögat".