Vem var det som öppnade dörren? Eller, var det någon i stugan överhuvudtaget?

  - Hallå, är det någon där! Skrek jag, men det var ingen som svarade. Efter ett par sekunder så gick jag in i stugan. 
 Men eftersom hästen var så stor, så fick han vänta ute.

 Det var mörkt och obehagligt.

  - Aj! Jag skrek som en galning och gick ut igen. Jag tror det var en fladdermus som bet mig i armen. Man kunde höra hemska skrik och dån från stugan. Aetlun, var är du! Aetlun, min fina häst, var är du. Snälla kom tillbaka!

 Var har Aetlun tagit vägen? Därefter såg jag ett par otydliga hästspår. Jag följde de och såg lite blod här och var. Jag började få tårar med längtan av min häst. Har någon kidnappat min häst? Eller, det kanske var Aldron som tog honom. Den elaka, oschyssta och skrämmande Aldron.

 Jag gick och gick. Jag tänkte på min och Aldrons deal. Det var att jag skulle ge tillbaka kedjan med drakögat, och han skulle ge tillbaka min mammas värdefulla smyckeskrin. Och nu måste han ge tillbaka Aetlun också. För det var ganska säkert att det var han som tog min häst. Men varför gjorde han det?

 Smyckeskrinet var väldigt viktig för mig, eftersom det var det ända jag räddade som var mammas, från den stora branden där mamma dog. Jag har inga syskon, och pappa dog när jag var fem. Nu är jag 15 och det ända jag har är min häst och mammas smyckeskrin, och Aldron har båda. Därför måste jag kämpa för att få tillbaka de.

  - Hallå!

 Det var Aldron, och han hade med sig min häst och skrinet också.

  - Har du med dig drakögat?
  - Ja, ge tillbaka skrinet och hästen! Aetlun var lite skadad av benet, men han kunde ändå gå. Skrinet var orört.

Bild: Grå stuga (foto: Berit Watkin, Flickr, cc by 2.0)

Läs mer:

• Anna Fogelbergs början av "Drakögat"