"Du är inte rädd va?" av Alice
"Är du rädd eller?". Jag skakade på huvudet. Nej, men ändå. Jag såg mig omkring på den fina ängen, det var svårt att föreställa sig att det hänt hemskheter på en sådan här vacker plats.
− Äh, strunt i det. Vill du ha lite fika?
− Jag kan gärna ta en bulle, tack.
Medan de satt och fikade så tänkte Sanna hela tiden på vad som kan ha hänt med flickan. Till sist kunde hon inte hålla det inom sig längre.
− Du, vad tror du hände med flickan egentligen?
− Jag har hört att hon blev bortförd mördad av två män.
− Jag hörde av grannen att hon kidnappades.
Vid halv sex tiden åt de middag, pannkaka. Pannkaka hade de båda som älsklingsrätt, så de hade ju inte svårt och komma överens när det gällde vad de skulle ha för middag.
Vid nio var de ombytta och klara.
− Hörde du det där, frågade Sanna.
− Ja, svarade jag.
− Undra vilka eller vad det är?
− Något som rör sig är det ju i alla fall. Tror du de har något med... flickan att göra?
− Sluta larva dig, det är nog bara en hare. Eller något större, ser du skuggan?
− Den är ju stor som en björn, herregud vad ska vi göra?
− Vi får dämpa oss så mycket som det går och sluta prata, vi skrämmer ju bara upp varandra.
Jag nickar åt Sanna. Det här är nog första gången jag ser henne rädd. Då är det inte roligt. Mitt hjärta bultar i sån fart som aldrig för. Man hör steg utan och jag tror jag ska svimma, ska vi låtsas vara döda? Då kanske de struntar i oss.
Jag tittar på Sanna som ser helt skräckslagen ut. Då är det ju inte så himla lätt att hålla sig lugn själv heller. Vi ligger i våra sovsäcker och skakar som två galningar. Det är ju inte heller så lätt att se det har ju blivit bäcksvart. Vad ska hända med oss, kommer vi ens att få se våra föräldrar igen?
Nu är det någon precis utanför, jag vill skrika men jag vet ju att jag måste hålla det inombords. Men det finns en sak jag inte kan hålla inom mig, tårarna. Jag är så rädd och längtar hem till min säng, mamma och pappa till och med lillebror som bara gapar och skriker.
Nu är det någon som håller på att öppna tältet, och de vet verkligen inte vad de ska ta sig till. Där sitter en man på huk och viskar till dem.
− Det är bäst ni kommer med här.
De följer motvilligt efter. De går några hundra meter, men det enda de kan tänka på är hur de ska lyckas smita, kanske bara springa hem? Men ingen av de vågar.
Vid hans bil står en annan man. När de står kanske 7 meter från bilen ser de vem det är. Båda blir faktiskt överlyckliga av att se poliskommissarie Lisa.
De skjutsas hem av polisen och skyndar sig in för att berätta och för att komma hem, dit de hör hemma.
De får gå på ett antal förhör och berätta den till varje liten detalj. Kidnapparen är fast.
En sak är de nu båda är överens om är att aldrig mer tälta. Men att sova över hos varandra går bra, inomhus.
Av: Alice
Bild: Flicka i sovsäck (foto: Stacya, cc by-nc-sa 2.0)