"Du är inte rädd va?" av Alicia
"Är du rädd eller?". Jag skakade på huvudet. Nej, men ändå. Jag såg mig omkring på den fina ängen, det var svårt att föreställa sig att det hänt hemskheter på en sådan här vacker plats.
− Tog du med marshmallows?
Sanna Karlson tittade frågande på mig.
− Skulle inte du göra det?
Jag suckade. Det var ju det allra viktigaste vid såna här tillfällen! Jag tittade en sista gång i min ryggsäck i hopp om att jag missat dem men tyvärr. Där låg bara tjocktröjan och flaskan med saft.
− Jag kan hämta dem Det går fort! sa jag och började gå mot cykeln.
− Nej, lämna mig inte här ensam! Det var ju precis så det började i den där berättelsen: Flickan blev lämnad och...
Hon hejdade sig snabbt när hon märkte leendet på mina läppar.
− Du sa ju att du inte var rädd!
Hon tittade irriterat in i mina ögon och sa sen:
− Ska jag hämta dem istället då?
Mitt hjärta bulltade hårt. Jag ville inte vara den som var feg. Plötsligt hörde jag mig själv säga:
− Visst, det är väl inget farligt!
− Okej.
Jag satt ensam i mörkret. Min sovsäck hängde över mig som ett beskyddande täcke. Min blick var fäst på de dansande lågorna. Jag skakade. Inte bara av kylan. Kunde hon inte komma snart? Hon hade varit borta väldigt länge nu. Då och då hörde jag hur det prasslade i buskarna. Jag blundade och försökte att drömma mig bort men det gick inte. Allt hördes bara tydligare då. I mitt huvud ekade lömska skratt och onskefulla rytanden.
Jag satte mig närmare elden. Den kändes säker på något sätt. Jag hällde upp ett glas saft och drack upp den på några få klunkar. Egentligen var jag inte törstig men om jag hade något att göra kanske tiden skulle gå fortare.
Plötsligt hörde jag några dunsanden, de var bara några meter bakom min rygg. Jag drog sovsäcken över huvudet och spände hela kroppen. Det jag hörde var fotsteg, tunga fotsteg som kom närmare och närmare. Mina andetag var kortare än någonsin. Det var som om luften omkring mig bara blev tunnare för varje inandning. Små droppar föll ner mot min kind. Jag vet inte om det var regn eller tårar. Mina tankar fungerade inte längre. Jag gick i en svart tunnel av rädsla.
− Sover du?
Jag skrek. Det var som om jag nått toppen nu. Snart skulle monstret fånga mig och ta med mig till sin grotta och jag skulle dö, 13 år gammal! Plötsligt uppfattade jag orden och vems röst det var. Det var pappa! Jag vände mig om. Mina ögon var rödsprängda.
− Vad är det? frågade han.
Han såg minst lika rädd ut som jag. I handen höll han ena marchmallowpåse och i den andra en ficklampa. Jag kunde inte låta bli att skratta. Både utav en extrem lättnad och tanken på vad jag nyss gjort. Han måste trott att jag var knäpp! Plötsligt blev jag tyst.
− Har du mött Sanna?
Han tittade konstigt på mig.
− Nej, är inte hon här med dig? Jag såg att ni hade glömt de här och tänkte bara ge dem till er.
Han räckte fram påsen. Mitt hjärta började att slå fortare igen. Tänk om någonting hänt henne! Jag ställde mig upp och började ropa hennes namn.
− Sanna? Sanna, är du här?!
− Du borde väl märkt om hon gick härifrån, sa pappa.
− Hon skulle hämta marshmallowsen hemma hos oss.
− Jaha, men då är hon säkert där nu. Hon åker säkert inte därifrån utan dem och om de inte är där kan hon ju inte det!
Jag var tvungen att hoppas på att det pappa sa var sant. Även fast det inte lät riktigt likt henne.
− Kom, vi går hem, sa jag.
Jag tog upp båda ryggsäckarna, hällde hinken med vatten över elden och började att leda min cykel.
− Jag och Sanna tar ner tältet i morgon.
− Ska ni inte campa?
− Nej, det var inte så kul...
Som tur var hade pappa tagit bilen så jag behövde inte bära allting. Precis när jag skulle sätta mig i bilen hörde jag ännu en röst.
− Jag är här nu!
Det var Sanna Karlsson. Hon kom gående mot mig. Hon bar en lång vit klänning. Jag höll andan. När hon pratade syntes några spetsiga tänder i hennes mun och hennes ansikte var täckt av aska. Ännu en gång skrek jag men den här gången var det inombords. Mina ben skakade så mycket att jag inte kunde stå upp längre. Jag föll ihop på marken. Allt blev svart.
− Julia? Hör du mig?
Det var pappas röst.
− Det var inte meningen att du skulle bli så rädd, du trodde väl ändå inte att jag var ett riktigt spöke?
Sanna var röd i ansiktet. Askan var nästan bortsmetad och hennes tänder såg helt vanliga ut. Hon hade lurat mig!
Av: Alicia
Bild: Eld (foto: Susan H, stock.xchng)