Jag hade blivit riktigt förvånad när hon gått de få meter mellan hennes och mitt hus för att fråga mig om jag ville göra något. Det slog mig plötsligt när jag satt där, på den rödrutiga filten, att det var min skyldighet att åtminstone få igång ett samtal. Det hade faktiskt varit hon som tagit ”det första steget” och om jag visade mig vara tråkig skulle Sanna knappast vilja hänga med mig igen.

Desperat försökte jag komma på något att säga, något som skulle få henne att börja prata. Jag harklade mig och sa:

− Jag har bara hört små delar av ödetorpets historia, men aldrig hela berättelsen…

Sanna kollade upp från sin macka.

− Jaså?

− Mhm! sa jag och mötte hennes blick. Jag har aldrig varit så inne på skräckisar, jag liksom föredrar romantiska komedier och sånt.

Sanna såg glad ut och sa flinande:

− Då måste du låta mig berätta! Det sägs att jag har den ultimata berättarrösten!

Hon blinkade mot mig och jag log uppmuntrande tillbaka. Skrattande började hon berätta med en mörk, dov röst:

− Torpet byggdes på nittonhundratalet av en man vid namn Amadeus Billinge. Han hade efter flera år som doktor i hemvärnet dragit sig tillbaka från civilisationen. Amadeus Billinge lämnade stugan alltmer sällan. Han förlorade all kontakt med omvärlden och i sin ensamhet började han förvrida verkligheten.

Spökhistorier om ett hemsökt torp med en galen värd spred sig bland de närliggande byarna. Torpet var däremot inte hemsökt som historierna sa, men det skulle den snart bli… När döden tillslut tog Amadeus Billinge var det inte av naturliga orsaker: han blev mördad. I sina sista andetag svor han att han skulle få sin hämnd på ett eller annat sätt, och lyckades skriva ner sin sista vilja i sin dagbok. Han ville inte bara ha hämnd för sitt mord utan även för den orättvisa och isolation han blivit offer för, han trodde nämligen i sitt sjuka, förvirrade tillstånd att all hans olycka var samhällets fel.

Detta för oss till år 1994 då en ung man vid namn Wilhelm Bill letade efter sina rötter, sitt ursprung. Wilhelm Bill hade funnit nedskrivna berättelser om en man som sas vara hans släkting. Historierna ledde den unge mannen till det här torpet som nu var allmänt gods. Som släkting till den senaste riktiga ägaren fick han dock köpa torpet och flytta in. En dag fann han, av ren slump, en metallåda under en lös golvplanka. I lådan fanns en svart anteckningsbok. Wilhelm insåg att släktingen fört dagbok och fick då reda på hur ensam mannen hade varit.

Wilhelm Bill tog till sig av Amadeus tankar och förstod hur orättvist behandlad släktingen blivit. När Wilhelm kom till det sista bladet i dagboken fick han reda på hur hans släkting dött, hur han blivit knivhuggen i magen och lämnad att dö.

Wilhelm läste sin stackars släktings sista önskan om hämnd och insåg att det var hans uppdrag som ättling att fullfölja denna önskan. Amadeus Billinges meddelande var tydligt: ingen människa förtjänade att leva! Alla var hemska!

Wilhelm fann att han höll med: alla människor var giriga och själviska!
Familjens ärftliga mentala ohälsa hade bubblat upp till ytan hos Wilhelm.

Sanna gjorde en konstpaus och såg allvarligt på mig.

− Polisen fick som tur var tag på galningen, men då hade han redan mördat flera dussin människor. Men, det sägs att han lyckades rymma från fängelset och kom tillbaka hit för att förenas med sin släkting och tillsammans med dennes vålnad hemsöka huset för alltid.

När hon avslutade berättelsen hade solen gått ner och torpet såg ännu mer skrämmande ut. Fåglarnas kvitter hade dött ut och sjön låg spegelblank.

− Usch, fick jag fram med en rysning och svalde hårt innan jag frågade: Men varför är glasrutorna sönder?

Sanna log ett elakt leende och väste:

− Det, min lilla vän, sägs bero på att deras vålnader brukar kasta sig mot fönsterrutorna för att komma ut och slutföra deras hämnd.

Jag mådde illa, jag borde inte bett henne berätta historien. Jag borde vetat bättre… Dumma, känsliga jag klarade inte av spökhistorier! Att jag ens velat bli vän med henne bara för att hon var populär hade varit dumt: vi hade inget gemensamt insåg jag nu. Ingenting.

− Jag borde nog gå hem, det här var ingen bra idé…

Jag rafsade snabbt ihop mina grejer och tog det fortfarande nedpackade tältet under armen. Cyklarna stod parkerade några meter från vår picknickplats och jag gick dit för att lägga ner grejerna i cykelkärran.

− Vänta lite! sa hon och sprang ikapp mig. Vi skulle ju grilla och tälta!

− Jag har ingen lust längre… sa jag och låste upp min cykel.

Hon fångade min blick och sa:

− Vänta lite.

Sanna sprang iväg och packade ihop sina saker. Jag stod frustrerat kvar: fattade hon inte vinken?

Hon kom tillbaka med grejerna och sa erkännande:

− Jag hatar skräckhistorier jag med, jag har aldrig riktigt fattat grejen med att skrämma upp sig själv i onödan. Ska vi dra hem till dig istället och se en film? Kanske den där nya med Julia Roberts? Jag har hört att den ska vara bra, en riktig ”feel good”- film. Julia Roberts är så himla bra! Eller hur?!

Jag nickade och Sanna fortsatte prata. Vi kanske hade en hel del gemensamt ändå. Vi ledde våra cyklar bredvid oss samtidigt som vi pratade om filmer, skådespelare och allt vad det var. Gruset på vägen knarrade under våra fötter på ett behagligt sätt och vinden lekte i mitt hår. Jag log för mig själv, det här skulle nog bli bra ändå.

Av: Alva

• Läs Åsa Anderberg Strollos början på "Du är inte rädd va?

Bild: Bok (foto: Maria Li, stock.xchng)