"Du är inte rädd va?" av Fredrika

"Är du rädd eller?". Jag skakade på huvudet. Nej, men ändå. Jag såg mig omkring på den fina ängen, det var svårt att föreställa sig att det hänt hemskheter på en sådan här vacker plats.

Trasigt proslin.
Gräset blåste lite på ängen och jag sneglade mot huset. Jag hade varit född då, men jag var inte alls gammal när allt hände. Vår lilla by var känd för det som hänt och folk försökte ofta undvika att komma hit. Men inget hade hänt på sexton år.

Fem ungdomar hade slagit läger här på ängen. Det var sommarlov, precis som nu och de trodde att stugan var övergiven. Mot midnatt när de skulle sova hade de hört hur någon rört sig runt dem, men det var ingen utav dem. Något hade slagits sönder, som glas, innan allt blivit tyst. Ungdomarna skakade bort den obehagliga känslan och somnade efter att ha legat och pratat.

En av ungdomarna hade vaknat till av att något gnisslat till och när han hade försökt tagit sig ut ur tältet för att se vad det var hade han stött handen i något kladdigt. Han hade tänt ficklampan och hela hans hand var blodig och kamraten som låg närmast blödde kraftigt ur magen. Han hade väckt de andra och paniken hade startat. Han som märkt sin kompis hade försökt hitta sin telefon men den var spårlöst borta, detsamma med kamraternas telefoner.

När de klivit ut ur tältet hade de sett vad som orsakat det gnisslande ljudet och det som slagits sönder. Stugan hade ett krossat glass och dörren som stått stängd när de kommit dit stod nu på glänt. Ungdomarna hade sett på varandra och klivit in i stugan, men det skulle de få ångra. En efter en försvann, utan någon vidare förklaring. Det var bara en som lyckats springa från ängen och det var killen som hittat sin vän blodig bredvid sig. Han satt inlåst på mentalsjukhuset nu för tiden, hade aldrig släppts ut och ville aldrig släppas ut heller. 

Jag ryckte till när något gnisslade till. Jag vände mig och såg på Sanna som öppnat dörren till det lilla huset.

− Kolla, det är öppet! Sanna skrattade men jag tyckte inte alls det var kul.

Det var ingen som visste ifall någon bodde här eller inte.

− Kom och kolla!

Jag gick tveksamt in efter Sanna och såg runt. Ett gammalt träbord som blivit missfärgat stod i ett hörn med en massa tomma öl- och vinflaskor på. En tillhörande trästol stod bredvid och även den var missfärgad. Jag rynkade på pannan och gick fram till den lilla kokvrån. Gamla matrester låg kvar i slasken, trasiga tallrikar stod uppradade på diskbänken. Jag drog blicken bakåt men såg inte Sanna någonstans. Hörde henne inte heller.

− Sanna?

Dörren smällde igen och jag stelnade till innan jag sprang fram till den, ryckte i den. Men den var låst. Jag såg ut genom det trasiga fönstret men ingen var utanför. Jag skrek till när någon la en hand på min axel.

− Sch, det är bara jag, skrattade Sanna men det hördes i hennes röst att hon var rädd.

− Var det du som stängde dörren?

Hon skakade på huvudet.

− Vi får hitta en annan utväg.

Jag ville inte vara kvar i det här huset. Det gav mig rysningar att bara se på husväggen utanför och det var mycket värre att vara här inne.

−Jag hörde att mannen som bodde här dog. Därför måste det vara så äckligt här inne, Sa Sanna medan de gick runt i huset och försökte hitta en annan utväg.

− Men vem skulle i så fall stänga och låsa dörren?

− Det kanske är mannens ande... Eller killen som överlevde allt.

Hon hade en speciell röst, som om hon ville skrämma mig och det lyckades hon med väldigt bra. Jag vände blicken bakåt, såg någon sitta i en stol vid ett fönster. Jag rynkade på pannan och tänkte rycka i Sannas arm men hon var inte där. Jag stelnade till, drog blicken mot stolen men ingen var där. Jag andades ut och vände mig om för att fortsätta framåt när något brakade.

Jag skrek till högt när Sannas kropp hängde framför mig från taket. Jag stirrade på henne i flera minuter innan jag sprang mot dörren. Den var öppen. Jag sprang ut, försökte låsa upp min cykel i panik men jag tappade nyckeln i gräset. Jag såg upp mot dörren, såg en man stå med ett hånflin och i hans högra hand höll hand i repet som var lindad runt Sannas hals. Vi såg in i varandras ögon, han med hånflin och jag med panik. Jag ville ta mig därifrån, men mina ben lydde mig inte. Jag började gå långsamt framåt trots att jag inte ville. Som om något drog mig ditåt. Jag kom upp framför honom och allt blev mörkt.

− Så vänta, du påstår att du inte kunde styra dina ben och gick självmant till honom? Något mer du minns?

Jag satt i ett rum med vita väggar runt omkring mig, stirrade tomt framför mig mot en spegel och såg mig, skötaren och mannen bakom mig. Jag drog blicken mot skötaren och såg på honom.

− Varför lever jag?

 

Av: Fredrika

 

 

Bild: Trasigt porslin (foto: Cheryl Empey, stock.xchng)

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Carin Carlsson den 4 september 2013