− Lite hjälp tack, hojtade Sanna. Hon kämpade med att få ut tältet ur tältpåsen.

− Vet du hur man reser tält? undrade jag och började sortera tältpinnarna som ramlade ut när tältduken föll ut på gräset.

− Det är ditt tält, du borde väl veta, sa Sanna och bredde ut duken på marken.

− Jag tror det fanns en beskri...

Min röst tonade bort. Några meter bort fladdrade ett häfte fritt i vinden. Jag började rusa efter det men det var redan för sent. Pappret hade blåst bort ännu mer och nu var det redan över ödehusets skorsten. Där hängde den i luften ett tag. Som en sån där vit fredsduva. Beskrivningspappret förverkligade känslan av ensamhet och sorg som låg över huset. Nu hade solen gått ner helt och hållet. Vi var de enda kvar på allmänningen och allting var som dött.

Sanna stod alldeles stilla några meter bort. Plötsligt skakade hon på sig och kollade mot mig. Hon höjde på ögonbrynen och skrattade för sig själv. Hennes långa hår fladdrade i vinden.

− Vi måste fixa något tak att sova under, sa sanna plötsligt.

− Nej! Absolut inte! utbrast jag.

− Va?

− Jag tar inte ett steg närmare det där huset.

Då skrattade hon.

− Nej din dummer, vi ska inte sova i huset! Jag menar bara att vi måste få upp tältet, äta middag och göra i ordning lite.

Hon hade rätt. Runtom oss låg saker utspridda överallt. Påsar med mackor eller frukt. Vattenflaskor, saftflaskor. Sovsäckar och liggunderlag. Sannas cyckel hade vält omkull och ur cyckelkorgen hade det ramlat ut en massa chips. Nu när jag tänkte på saken, blev det självklart att vi packat för mycket.

Det tog oss ungefär timme att äta en middag på ost-och-skinkmackor och att göra oss i ordning för sängs. Ingen av oss kunde lista ut hur tältet skulle resas, och resultatet blev ett improviserat tält uppstoppat på tältpinnar.  Det blev inte så stabilt och vi fick knappt plats under det. Men det var bättre än inget.

Plötsligt flög dörren  till ödetorpet upp. Sanna tappade en saftflaska. Den gick itu och saft gurglade ur den utan att någon la märke till det. Ett kusligt sken spred sig snabbt om oss. Mitt blod frös till is. Luften verkade bli tjock och tiden verkade stanna. Skuggor rörde sig inne i huset. Vem kunde det vara? Var det tjuvar?

Ingen hade gått in i huset på mer än 50 år. Plötsligt stod det en skepnad på trappen. Klädd helt och hållet i en marklång kappa utstrålade den övernaturlig charm. Det var obeskrivligt. Det känndes som min kropp kopplats bort från alla känslor. Varelsens kappa fladdrade trots att vinden hade stannat. Den började röra sig emot oss. Men den gick inte. Det var oklart om den ens hade fötter. En minut var den på trappen. Sen var den på gräset. Sen vid skogskanten. Så pågick det ett tag. Plötsligt stod den bara någon meter ifrån Sanna. Sanna tog försiktigt några steg bakåt. Varelsen vände sig mot henne. Jag fick en känsla av att någonting hemskt skulle hända.

Då hände  flera saker smatidigt. Sanna föll ihop i en en hög på marken. Varelsen verkade växa i längd. Sanna började skrika. Hemskt, onaturligt högt och gällt. Hela luften vibrerade med hennes skrik. Hennes ögon var fortfarande slutna. Någonting vitt och lysande rann ur Sannas mun. Varelsen samlade in det i en liten glänsande flaska.

Jag fick tillbaka min känsla och mitt mod ungefär sammtidigt. Sakta böjde jag mig ner utan att ta ögonen från varelsen. Mina händer fumlade runt på marken efter någonting som kunde hjälpa mig. Min hand slöt sig om en halva av saftflaskan som Sanna tappat tidigare. I en snabb rörelse ställde jag mig upp och kastade flaskbiten mot skepnaden. Den träffade den där en vanlig människa skulle ha sitt ansikte. Den lilla flaskan föll till marken. Dess vassa kant rev sönder varelsens sjalar. Klarrött blod stänkte ner marken. Den vände sig och stirrade in i mig. Jag såg bara ljus under tyget. Varelsen gled iväg mot huset. Den  vände sig om en gång. Ett bländande vitt ljus fyllde mina ögon. Mitt huvud snurrade. Marken snurrade. Allting snurrade. 

Nästa månad.

Trotts att det jag såg var svårglömt, blev jag mindre rädd för varje dag som gick. Det var som ett sår som börjat läka. Sakta men säkert. Jag var fortfarande rädd att den märkliga varelsen skulle visa sig, men mest undrade jag. Vad hände egentligen? Varför? Inbildade jag mig? Skulle det hända igen? Sanna verkade däremot ha glömt bort allt. Vi sågs knappt numera. Det var väl pinsamt för den populäraste tjejen att en som jag räddat hennes liv. Eller vad det nu var. Men jag brydde mig inte så mycket. Skolan skulle dra igång snart och livet var underbart.

Av: Maya

• Läs Åsa Anderberg Strollos början av "Du är inte rädd va?"

Bild: Tält (foto: Brad Mering, stock.xchng)