Alla i min klass hade en levande mamma och pappa. Men jag hade inget av det. Jag hade flyttat till Sverige från USA. Mina föräldrar hade dött i en flygkrasch för tre veckor sen. Tårarna började rinna när jag tänkte på det. Jag hade oroat mig för att just det skulle hända men mamma hade sagt ”Du behöver inte oroa dig Bree! Det kommer att gå bra!”. Men vad hände? Jag fick ett samtal på kvällen. Hela natten låg jag vaken. Plötsligt avbröts jag av ett ljud. Isabel som jag bodde hos hade en hund, Cissie, som kom upp till mitt rum och skällde.

  - Cissie! suckade jag.

Hon var så gullig. En Leonbergervalp. Isabel kom upp för trappan och in i mitt rum. Hennes svarta hår stod åt alla håll.

  - Vad gör du då? sa Isabel.

  - Nja inget! sa jag.

Först hade jag inte känt Isabel men nu var vi jättebra vänner. 

  - Ok! sa Isabel.

Isabel gick ner igen. Hon ropade på Cissie och Cissie följde med.

 - Gå ner och ät frukost och gå sedan till skolan! ropade Isabel.

Jag gick ner, plockade fram Corn-flakes och mjölk. Åt, gick upp, borstade håret, klädde på mig en blå, långärmad tröja och svarta jeans. Sen sprang jag till Kevingeskolan.

Jag hittade klassrummet direkt. En ung lärare stod framme vid tavlan. 

  - Jaha det här är Bree Mell… öhh….Mell..Mell? sa läraren. 

  - Mellystaine! suckade jag.

Alla glodde på mig

  - Då kan ni presentera er! sa läraren.

Jag stod kvar.

  - Fannie, sa en tjej med blonda tofsar.

  - Ella, sa en tjej med stort rött hår.

  - Linus, sa en kille som såg jobbig ut.

  - Nelli, sa en tjej med lika mörkt hår som jag.

  - Marcus, sa en kille med blont hår.

  - Mimmi, sa en tjej som var lik Marcus.

De kanske var tvillingar? De andra i klassen hade ingen lust att presentera sig för invandraren. När de sa att de inte ville presentera sig började det koka inom mig. Var det för att jag var amerikan? Kanske….

  - Du kan sitta bredvid Fannie! sa läraren.

  - Okej… sa jag.

Fannie log vänligt mot mig. Detta kanske skulle bli en bra dag ändå. Jag satte mig bredvid Fannie.

  - Aj! ropade jag när jag fick ett sudd i bakhuvudet.

Två killar som inte hade presenterat sig fnissade. Jag blängde på dem.

  - Lägg av Emil! ropade Fannie.

Emil slutade genast. Han var säkert kär i Fannie. 

  - Säg förlåt till Bree nu! sa läraren som hette Maja.

  - Förlåt! sa Emil med tillgjord röst. Halva klassen skrattade.

  - Men lägg av Emil! ropade Fannie. Då slutade Emil och alla skratta.

 - Förlåt Bree! sa Emil.

Jag såg på honom med en blick som sa ungefär ”okej”.

På rasten var jag med Fannie, Ella, Nelli och Mimmi. Fannie var blond med två tofsar. Ella hade stort, eldrött hår som passade hennes gröna ögon. Nelli hade ett kort, snaggat, brunt hår. Mimmi var blond (hon och Marcus var visst tvillingar). Alla tyckte att mitt lockiga bruna hår var snyggt. Nelli och Mimmi stod och flätade mitt tjocka bruna hår. Emil hade kommit fram och sagt ”Tjena!” på rasten. Jag hade nickat åt honom som jag gjort sista gången till Brittany i New York. Hon hade varit min bästa vän. Vi hade sovit över hos varandra, pratat om allting och till och med tjuvrökt! Men det smakade äckligt så vi gjorde det aldrig igen.

När skolan var slut så gick vi hem till Fannie.

 - Hallå? ropade Fannie när vi klev in i hallen.

 - Fannie? ropade en flickröst tillbaka.

 - Ja det är jag! ropade Fannie till sin syrra. 

 - Okej, sa syrran.

 - Det är min syrra Ronja som ropar från vardagsrummet! sa Fannie.

 - Okej! sa jag.

Vi gick upp för en trappa. Mimmi gick först. Hon öppnade en dörr som om hon bodde i huset. Det var ett rosa och vitt rum som Fannie bodde i. Det var ett jättegulligt rum. Ett sånt rum som jag hade haft när jag bodde i Amerika. Nu bodde jag i ett vitt rum. Det var också fint. Isabel hade två gästrum till men jag fick välja vilket som skulle bli mitt. Då valde jag det största. Plötsligt plingade det till på Fannies dörr. Vi tittade ut genom fönstret. En tjej från klassen – Thilda eller Lajla – stod utanför dörren. Vi gick ner för trappan och öppnade dörren.

 - Jag ville bara ge Bree en lapp! sa Lajla. Jag tog emot den. 

 - Hejdå! sa Lajla och gick.

Jag läste lappen. Det stod: ”Stick hem till USA Amerikan Djävel!”. Jag mådde illa när jag hade läst texten fem gånger. Var det så de tyckte om mig? Jag ville gråta.

 - Bry dej inte! sa Fannie. Men hur skulle jag bara kunna ignorera allt?..

Fortsättning följer

Text: Julia Holmgren, Älvkarleby kommun