Felicia har återhämtat sig från en depression i vuxen ålder, och skriver nu om sin uppväxt med åtta syskon och en alkoholiserad, manipulativ och egotrippad kändis-mor. Hon låter läsaren ta del av brottsstycken ur sitt förflutna i en till synes oordnad manisk följd. Meningarna är väldigt korthuggna, nästan ordlöst enkla och ändå precisa och träffande. Det är en kvinna i bitar som framträder, skickligt överfört i en hög med spegelskärvor, splittrade och vass. Skärvorna kan även tolkas som en traumatiserad människas minnen som okontrollerat poppar upp.

Felicia har fråntagits rätten att finnas till på andra villkor än mammans. Kommer hon från världen utanför, hem från skolan, måste hon sitta tyst runt ett bord med alla syskon tills de åter anpassat sig till mammans outtalda behov. Detsamma gäller mat, vänner, hon ska höra villkorslös till flocken och flocken leds av mamman. Det fortgår även när Felicia är vuxen, mamman närmar sig männen som Felicia presenterar för henne, och bosätter sig mittemot Felicia så att hon skulle ha möjlighet att titta ner i sängen. Ett fullständigt förintande.

Boken bränner riktigt till när Felicia tar sig rätten att inte behöva försonas med mamman men ändå säger sig kunna bli en hel människa. Många har nog fått höra att det är fint att förlåta, kanske t.o.m. att det är en kristen plikt. Det anses fult att ha pågående konflikter, de är till för att lösas, det är ett mer vuxet beteende. Felicia däremot kämpar sig loss från hydran utan försoning, det är starkt gjort och trovärdigt in i det sista. Slutet är oundvikligt, men hydran hugger även efter det.

Det här är en bok som nog många kan finna tröst i!