− Jaha, du vill ha mig med! säger David när Maria vinkar fram honom igen, han ställer sig framför sin bok och skiner upp i ett stort leende.

Salen fortsätter att fyllas på och David nickar åt de nyinkomna. Han har på sig vanliga kläder, jeans och skjorta. Det enda som står ut är hans naglar som är svartmålade.

Alla elever verkar ha kommit nu och Maria presenterar David, all uppmärksamhet vänds mot honom. 

  − Jag tror jag pratar utan mikrofonen, men sedan när jag läser som Linnea kanske jag tar på mig den. Hon pratar inte lika starkt som jag, inleder han.

Vegantjejen Linnea

Men Linnea började inte som en bokkaraktär. Hon har i många år varit en monolog som David, som framför allt är skådespelare, gestaltat. Nu tar han fram sin bok och slår upp rätt sida innan han tar på sig mikrofonen.

David förvandlas. Han är inte längre än fyrtioårig man med barn, han är nu sextonåriga Linnea med sina tonårsproblem och tankar. Efter att ha läst en stund slår han ihop boken och med ett leende blir han åter David.

  − Jag gör hela föreställningen på stadsteatern ikväll, därav det fina nagellacket, säger han och håller upp händerna mot sin publik.

När David var yngre var han med i en grupp som kallades Varanteatern och de gjorde bland annat Varan-tv.

  − Bitvis var vi geniala och bitvis var vi jättedåliga, konstaterar David med ett skratt.

Varanteatern höll på en del med musik och var på festivaler. David brukade då ofta gestalta en person. På en festival kom David på att han ville gestalta en sextonårig tjej, och han döpte henne till Linnea. Hon var en vegan som sa svåra ord fel, och hon blev en uppskattad monolog. Dock kände David att han inte gjort henne rättvisa och han bestämde sig efter att Varanteatern lagt ner för att utveckla henne. Så småningom blev hon en hel föreställning.

  − Jag fick ofta beröm, folk sa att "jag var bra på att vara en tonårstjej", säger David med ett skratt.

David tror att han kan gestalta Linnea så bra delvis för att han under barndomen i Lund hade en nära kontakt med sin lite äldre syster.

  − Jag fick se världen ur hennes ögon.

Han tar upp sin bok igen och läser ett stycke till, återigen som Linnea. Hans hållning förändras, hans ansiktsuttryck. Han blir en tonårstjej.

När föreställningen börjat sprida sig kunde David också få kommentaren "Vad fascinerande att du spelar en tonårsflicka, leker med könsroller".

Men det var inte något David tänkt på. Han försökte inte alls gestalta ett kön, utan en person.

Från monolog till roman

Solen lyser in på oss och från det öppna fönstret hörs avlägsna stadsljud. Publiken lyssnar uppmärksamt på David som nu börjar berätta om skrivprocessen.

Under en lång tid försökte han tänka som Linnea skulle ha gjort. Han försökte leva sig in i hur det skulle vara att vara henne när hon sitter på sitt tonårsrum, har ont i halsen och en klump i magen för att kompisarna inte hört av sig, och livet känns ganska äckligt.

Mer och mer började han vara Linnea inuti huvudet, på släktmiddagar, kvällar med vännerna, hemma med familjen. Han förklarar hur känsloliven så småningom gled in i varandra tills han inte riktigt längre kunde skilja på Linneas känslor och sina egna.

När han så småningom skrev boken hade han några ambitioner. Solidaritet, romanen skulle beröra hur vi människor borde vara mot våra medmänniskor. Han ville hitta en ton och en stämning som var Linnea. Det tycker han själv spelar långt större roll än en bra och händelserik handling. Och han ville beskriva ett tonårsliv så som de faktiskt ser ut. De är inte alltid händelserika och fulla med äventyr, många dagar ser faktiskt väldigt lika ut. Det ville David ha fram i boken, och han ville ge en känsla av att Linneas liv fortsätter efter romanens slut.

En drivkraft var att slå hål på myten om att man blir en annan person med åldern.

  − Man blir inte det. När jag var i er ålder tänkte jag att, när jag är fyrtio kommer jag vara en helt annan människa. Det blev jag inte, men jag kan fortfarande tänka att när jag är sextio, då kommer jag vara helt annorlunda! Jag kan tänka mig att ni tycker att jag pratar strunt nu, säger David och skrattar till, precis som många åhörare.

  − Men ni kommer märka det i sinom tid, säger David och ler.

Sedan avrundar han och säger att han inte kommer tvinga sin publik att ställa frågor. Att om vi vill fråga något så finns han kvar i salen en stund.

Frågor ställs ändå och efteråt tackas han med en rungande applåd ifrån sin publik.

Men innan någon hinner resa sig hörs en knackning, och Maria öppnar och för ett lågt samtal med mannen som knackat. Sedan går han, och hon vänder sig om och säger att mannen ville träffa premiärministern, och nickar skrattande mot David. Efter ytterligare en applåd börjar eleverna droppa ut. 

  − Du kanske får gå ut och låtsas vara premiärminister nu då, säger Maria.

  − Kanske det, svarar David och skrattar.

När jag reser mig för att följa massan ut ur rummet tänker jag att det nog inte skulle vara några problem. Skådespelaren och författaren David Wiberg kan nog gestalta de flesta.

Läs mer:

• David Wiberg Industries

Text: Sara Forsman
Bilder: David Wiberg (foto: Patrik Lundin, Lilla Piratförlaget). Affisch till föreställningen Svart tulpan. Omslagsbild.

Se när Linnea presenterar boken (Lilla Piratförlaget)