Ndalu är tolv år och gör sådant som tolvåringar gör. Han går i skolan, ljuger och busar med sina kompisar och träffar släkten. Men eftersom han växer upp i det socialistiska Angola under 1990-talet blir hans värld väldigt annorlunda jämfört med tolvåringar i dagens Sverige.

När faster Dada kommer på besök från Portugal får han förklara hur allt funkar. Fastern vet nämligen mycket lite. Ndalu vet till exempel att om presidentens bil åker förbi får du inte dölja dina händer. Då kan livvakterna tro att du skall skjuta ledaren. Han vet också att du kan köpa fisk på onsdagar, men bara om du har ransoneringskort. De kubanska lärarna som undervisar på skolan ser också storögt på livet i Luanda - för dem är staden rik. Tänk, till och med barnen har armbandsur!

Det här är en sorglustig barndomsskildring. Den är sorglig för mig, som vuxen läsare, som förstår att Ndalu lever i en diktatur. Sorglig även för att pojken, liksom alla barn, tvingas lära sig att allt kan ta slut: vänner flyttar, skolan tar slut, människor dör. Men Ndalu bevarar sitt goda humör och sin nyfikenhet och det gör ändå att boken känns ljus.