Historiestafett mellanstadiet

Var med och berätta vår historia! Vi behöver din hjälp för att göra den spännande, rolig, sorglig, ruskig och bra

Flicka med bärbar dator.
Det här är en stafett-historia där många personer skriver varsitt litet stycke. Vi kommer att få se hur världens bästa historia växer fram undan för undan.

Du som går på mellanstadiet, lämna ett bidrag i formuläret nedan så drar vi lott om vilket som blir nästa lilla bit på vår historia. Varje bidrag ska vara ganska kort, max 600 tecken.

Obs! Skriv inte slutet på historien, bara en fortsättning.

Undrar var den slutar..!!! Nu kör vi...




Vår stafett-historia

Han sladdade in på gruset framför den lilla ortens kombinerade korvmoj, närlivs och spelombud. Cykeln, en sjuväxlad Crescent Hymer, föll ikull när han hoppade av. Resa upp den hade han ingen tanke på, fast han visste att om farmor såg cykeln liggande i leran skulle hon bli vansinnig. Eller kanske mest ledsen. För det var hon som betalat för den, 5495 kronor.

Men just nu struntade han i det, efter det som hände på väg hem efter skolan idag sket han i allt. Nu skulle han köpa godis. Köpa godis i massor för

Tecknad racercyklist
alla sina sista pengar. Få en riktig sån där sockerchock, som hans pappa varnat för.

Den han först mötte i butiken var Full-Torsten. Han hade snus i mungipan, luktade skunk och hade ett travkvitto i handen.
Han väjde smidigt undan för gubben och stegade målinriktat fram till hyllan med lösgodis. Slängde en blick över axeln och såg att det inte var Britta med glada skrattet som stod bakom kassan. Där stod en ung flicka med långt kolsvart hår, som han aldrig sett förut.

Han tog en påse. Plockade planlöst i tre röda Ferrari, fem häxvrål och tre gröna grodor. Han sneglade på flickan igen. Han fick en plötslig impuls och hejade på henne. Blev genast lite röd om kinderna och ångrade sig.

Hon ryckte till. Som av ett osynligt slag. Och så harklade hon sig.
– Du måste hjälpa mig, det har hänt något hemskt.
Hennes röst lät mest som ett väsande.

Han gick emot henne med långsamma steg. När han stod vid kassan tog hon tag i hans arm och sa åter igen ”Du måste hjälpa mig, det har hänt något hemskt". Hon drog honom till sig och började viska något i hans öra, Hon viskade ”Kom med mig, Kom med mig”. Hon började springa mot utgången. Han sprang efter. Vad var det här för mystisk tjej? Ska jag springa efter? Han sprang ändå efter men var väldigt förvirrad. Det hade ju varit en helt vanlig dag. Hon tog med honom till en källare och öppnade dörren. De gick in. Han fick kalla kårar då någonting drog honom ner genom golvet.

Det var tjejen som hade gjort en fälla och hon skulle döda honom. Men det var ingen tjej det var en skurk som hade klätt ut sig till tjej. Det var någon där uppe som hörde hans skrik så dom ringde piketen. Piketen kom stormande in med vapen och extra skydd. Men skurken hade en plan b....

Han släckte alla lampor, drog bort en matta på golvet, där fanns en underjordisk gång. Han tog pojken och  fällde ner luckan. Mördaren tog ett rep. Han band honom runt en stol. Piketen ringde någon. Plötsligt slängdes luckan upp. Det var nån i svarta kläder som kunde karate och stridskonst. Hen slog ner mördaren och band upp pojken. - Tack för att du kom, sa pojken. - Det är mitt jobb, sa hen. Kan du ta av masken? - Okej men du kommer bli chockad. -Varför skulle jag bli det då, sa pojken. Hen tog av sig masken. Det var en söt tjej med långt blont hår som sa - Jag heter Skyler. Han som ville mörda dig va en seriemördare och nu kommer han stängas in i ett fängelse med laser och galler. Vi kanske ses igen. Förvänta dig inget. En vecka senare…

Bidragit till berättelsen har hittills:
Angeli, klass 5 i Harbo skola Tack för ditt bidrag Angeli!
Linus, klass 5 i Harbo skola Läskigt Linus! Undrar hur plan b ser ut.
Louisa, klass 5 i Harbo skola Wow Louisa, var det en tjej i alla fall!!!

HEJA klass 5 Harbo skola! Vi väntar spänt på fortsättningen. Alla mellanstadieelever i vår kommun är välkomna med bidrag.

Fortsättning följer...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skrivet av: Gun Johansson den 16 mars 2016