Katarina har skrivit sedan hon lärde sig alfabetet. Hon kommer ihåg en av sina första dikter, som handlade om ett gummiband. Idag undrar hon fortfarande var hon egentligen fick det ifrån, och hur hon som ett litet barn kom på att hon skulle sätta sig ner och skriva en dikt om det, hon kom inte ifrån en skrivande familj. Men det var så allting började.

Men hon visste inte direkt om skrivande var det rätta uttrycket. Hon provade på både teater och musik. Men under högstadiet så skrev hon ändå väldigt mycket - även om hon aldrig hade en tanke på att bli författare. Hon tyckte att den tanken var för ouppnåelig för att ens tänka.

Skrivandet kom ikapp

Efter högstadiet slutade Katarina skriva för en stund. Hon stillade sitt uttrycksbehov genom att spela musik, hon gick på ett musikgymnasium i Skellefteå. Men skrivandet kom ikapp henne så småningom. När Katarina var 25 år gammal kände att hon befann sig i en situation i livet som hon inte var nöjd med. Hon kände att det inte riktigt var dit hon velat.

  − Jag jobbade som fritidspedagog, vilket jag inte riktigt trivdes med. Jag hade utbildat mig till det mest för att jag kände mig tvungen att utbilda mig till något, förklarar Katarina.

Men hur blir man en författare då? Det visste inte Katarina, så nu visste hon inte riktigt vad hon skulle göra. Hon hade hört talas om skrivarlinjer, och nu tog hon kontakt med en författare som bodde i samma stad som henne. Han tipsade om norrländska författarsällskapet som brukade ha kurser varje sommar. Katarina sökte dit, och kom med. Året var 1990. Tre år senare kommer hennes första diktsamling ut.

Från poesi till prosa

Varför gick hon ifrån att skriva poesi till prosa som gjorde?
Katarina identifierade sig väldigt mycket som poet. Men så började hon känna av en vilja att berätta. Det var utmanande att börja skriva berättelser, men det öppnade också hennes språk väldigt mycket.

  − Det finns en föreställning om att det är mycket mer självutlämnande att skriva poesi än prosa. Men jag tycker precis tvärtom. Poesi kan man också gömma sig bakom snygga formuleringar, man kan känna sig ganska säker där bakom en stark rad, säger Katarina.

På frågan om vad som är så speciellt med att skriva svarar Katarina att ibland kan man få känslan av att man är på precis rätt ställe. Att man gör vad man är avsedd att göra. Även idag tänker Katarina på hur lyckligt lottad hon är som får arbeta med något som är så otroligt självvalt.

Skrivkramp och tid

Katarina får sin inspiration ifrån sitt liv. För hennes liv är naturligtvis en massa andra människors liv också, förklarar hon. Även platser får hon inspiration av.

Katarina har trots små fall av skrivkramper inte funderat på andra yrken. Ibland har hon tänkt att det skulle vara bra med ett halvtidsjobb, för att få intryck och miljöombyte. Men samtidigt så har hon alltid vetat att hennes skrivande är krävande. Det tar tid och energi. Processen sker inte bara vid skrivbordet, tankearbetet fortsätter hela tiden.

En vanlig dag

Jag har tidigare fått höra att Katarina slår hål på myten om att en författare stiger upp ur sängen någon gång mitt på dagen, sätter sig vid skrivbordet i morgonrock och sätter igång.

 − Ja, det där ljuvliga ögonblicket när man får en idé är underbart. Men det sitter inte i så länge. Att skriva en roman är en lång process på i många fall flera år. Under de åren har man svackor. Därför är det viktigt med rutiner för mig, för att jag ska kunna prestera, säger Katarina och skattar till.

Idéstadiet kan sitta i ett tag. De börjar ofta med att Katarina får en bild i sitt huvud, en scen som blir startpunkten i en berättelse. Då sätter Katarina igång och skriver. Hon vet nästan ingenting, för henne är det lika mycket ett sökande efter berättelsen.

  − Det är som om berättelsen redan finns och jag bara behöver hitta in i den. Sedan brukar vägen leda någonstans, säger Katarina eftertänksamt.

Hon skriver mycket sällan små texter här och där i boken, utan nästan alltid ifrån början till slut. 

  − Men det svåra är att eftersom jag inte tänkt ut något i förväg så måste jag tänka på både delarna och helheten samtidigt när jag skriver. Ibland blir strukturen inte bra, och då är det bara att börja om. Boken jag håller på med nu har jag börjat om fem gånger på. Jag är inte en sån som kan sitta och tänka ut allt innan, som en arkitekt. För mig föds strukturen ur berättandet.

Hur ser en dag ut?

Hennes skrivdagar ser väldigt likadana ut. Hon går upp och äter sin frukost, alltid med filen och ägget i samma ordning. Sedan borstar hon tänderna, innan hon går ut på en promenad. När hon kommer hem igen sätter hon sig vid sitt skrivbord arbetsrummet och sätter igång. Att skilja på jobb och hemmatid har inte varit ett problem på länge heller.

  − Inga barn eller husdjur stör. Min man äter lunch hemma kanske en gång i halvåret, och då ringer han alltid hem först och kollar om det är okej, säger Katarina och skrattar.

Men ibland händer det att Katarina behöver fokusera mer ändå. Då finns det centrum för författare i bland annat Visby, som författare och översättare kan få stipendium att åka till. Där de kan skriva i lugn och ro, Katarina ska dit om några veckor för att arbeta på sin bok där en stund.

När Katarina hade skrivit klart sin första diktsamling skickade hon iväg den till Norstedts förlag, eftersom hon hade hört att de gav ut flest diktsamlingar året innan. Och hon fick svar direkt, de ville ge ut den. Katarina kommer ihåg att hon i flera dagar efter beskedet hade väldigt hög puls och var helt rusig av glädje.

  − Jag hade inga problem med att kalla mig författare efter det. Det var ett så stort steg i livet, på många sätt. Framför allt så kände jag verkligen att jag hade kommit hem.

Kontakten med förlaget

Men hur är det då att samarbeta med ett förlag?
Många författare har tät kontakt med sina förlag, skickar in och vill ha respons på delar av boken. Så kan inte riktigt Katarina göra. Hennes texter är för sårbara, och hon lämnar bara ifrån sig dem när hon känner att de är klara nog för det. Men hon tycker också att det ibland kan vara som om texten inte blir levande för den har blivit läst. Ibland kan det till och med räcka med att föreställa sig att någon annan läser texten, för att kunna se på den på ett nytt sätt.

Katarina har fått flera priser under sin karriär. Jag frågar vad det har betytt för henne.

  − Såklart att det är jätteroligt. Det ger bekräftelse att man är bra på vad man håller på med. Sedan handlar det ju om pengarna också. Pengar är skrivtid.

Särskilt mycket betydde det för Katarina att få ta emot tidningen "Vis" litteraturpris. Det var en tidning som fanns hemma under Katarinas barndom.

Konkurrens finns i alla yrken, och författare har alltid varit ett populärt yrke. Men konkurrensen har Katarina aldrig känt av särskilt mycket.

  − Jag tror helt enkelt att väldigt många berättelser kan få plats i världen samtidigt. Böcker är inte som låthittar, de har en lite längre livstid, säger Katarina eftertänksamt.

Om tio år

Idag håller Katarina som sagt på att skriva en roman som riktar sig till vuxna. Som vanligt skriver hon utan så mycket kontakt med sitt förlag. En skillnad med den här romanen ifrån andra Katarina skrivit är att hon faktiskt har skrivit ett kontrakt för den. Det tycker hon har varit bra, det har tvingat henne att vara fokuserad. Utan kontraktet hade hon kanske gett upp istället för att gång på gång skriva om romanen.

Hur vill du att ditt liv ska se ut om tio år?
  − Det jag önskar är att jag då fortfarande kan skriva på heltid och ge ut böcker. Jag vet liksom inte vad jag skulle hålla på med annars, det är det här jag vill hålla på med. Jag har ju passerat bäst före-datumet för arbetsmarknaden. Jag skulle också vilja skriva en novellsamling för vuxna. Och tänk om jag skulle kunna ge ut en deckare, vad roligt det skulle vara! Dramatik skulle jag också vilja skriva mer av, svarar Katarina.

  −Jag är ju samma människa vad jag än skriver.

Resten av året ska Katarina ägna åt att skriva på sin roman och också på en bildebokstext. Hon ska även hålla i en skrivarkurs för vuxna i Tornedalen och vara med på Unga skrivare på Wik. En och annan föreläsning också, men mest skrivande i år.

Råd till blivande författare

Vill man utvecklas i sitt skrivande och våga försöka ge ut sina böcker så tror Katarina att det är viktigt att vårda tanken på att man vill skriva. Även om man har en stark drivkraft så är författande en väldigt skör verksamhet. Det är många som kan ifrågasätta vad man håller på med. Hon tror också att det kan vara bra att söka andra som också skriver, kanske genom skrivarkurser. För det är nästan bara de som kan förstå vad det handlar om. Avsätta tid för skrivandet och läsa mycket tror hon också är bra om man vill bli författare.

Kort om Katarina

Ålder: 48 år
Bor: I Norrtälje, uppväxt i Umeå.
Familj: Gift och har tre barn som inte längre bor hemma.
Gör: Författare på heltid
Läser just nu: Vägen mot bålberget av Therése Söderlind och Svart kvark av Annica Wennström.
Om du var en fiktiv person, vem skulle du vara? Ture Sventon. Han verkar vara en väldigt fin person. Lite tafflig och osäker som vi är allihop. Och tiden som han finns i verkar så idyllisk och fin.

Text: Sara Forsman
Bilder: Katarina Kieri (foto: Cato Lein). Omslagsbilder.