Spårlöst, av Petrus Dahlin

Jag ser på mammas ögon att hon är ledsen även om hon döljer det bakom ett stort leende. Det där leendet som så många gånger förut slätat över grälen mellan henne och pappa.

En lång och varm kram innan jag kliver upp på tåget. Hennes varma hand som håller sig kvar över mig kind, som om hon inte vill släppa taget.

– Visst, svarar jag. Och det tänker jag verkligen göra. För pappa kommer inte anstränga sig. Inte mer än nödvändigt.

Jag vänder mig snabbt om och lämnar mamma stående vid dörren. Hon ska inte få se att jag är ledsen. En hård knut i magen växer sig sakta större och jag försöker ta ett djupt andetag för att den ska försvinna. Tvärtom blir inandningen till något som mest kan liknas med ett hulkande.

En lätt knyck och tåget lämnar perrongen medan jag blundar hårt. När jag tittar upp igen ligger den svagt upplysta stationen långt bakom mig. Mörkret sluter sig kring tåget och pressar sig in genom fönstret. Det är tyst och ödsligt i vagnen. Hjulen slår mot rälsen och ett skavande ljud kommer från vagnen när den kränger, som om den inte trivs med att lämna staden. På andra sidan fönstret flimrar svarta trädstammar förbi. Vinden sliter i topparna och skakar dem fram och tillbaka.

Knuten av oro ligger kvar i magen. Det är första gången på länge som jag lämnar mamma. Jag reser ensam, vilket jag aldrig gjort förut och jag ska hälsa på pappa i hans nya liv. Det finns många anledningar, tänker jag.

Tågets vaggande rörelser gör mig trött. Hjulen slår rytmiskt mot rälsens skarvar. Lampan i taket surrar envist. Jag sluter ögonen och slumrar till.

Långt borta skriker någon till. Ett utdraget långt ångestfyllt skrik. Jag vaknar och inser att det är tåget som kraftigt bromsar in och att metallhjulen glider över rälsen. Mitt bakhuvud slår mot ryggstödet och tåget stannar till slut. Det blir helt tyst. Dova meningar från en man och en dörr som öppnas. Jag tittar ut men möts av mörker och skog. Samma röst igen, men nu mer gäll och fylld av upprörda känslor. Kanske har vi missat en av alla små stationer som ligger längs linjen. Jag reser på mig och går framåt i tåget. Genom glasdörrarna som sammanbinder vagnarna skymtar jag konduktören. På kroppsspråket förstår jag att det var hans upprörda röst jag nyss hört.

Dörren till den andra vagnen vill inte gå upp. Ett nytt grepp med båda händerna och den glider motvilligt upp. Nu hörs han tydligare.

– Jag fattar inte, jag fattar inte. Det ska inte vara möjligt. De låses automatiskt. Annars kan inte tåget gå.

Framför honom står någon som måste vara lokföraren. Hon lyssnar på hans upprepande av samma meningar om och om igen. Så lägger hon sin lugnande hand på hans axel, lämnar honom och går fram mot loket.

Efter en kort stund av väntan så rycker tåget oväntat till. Jag håller på att falla och får ta stöd av väggen då tåget börjar backa.

– Vad är det som händer? ropar jag bort mot konduktören.

Han verkar djupt försjunken i tankar och svarar först inte. Så rycker han till och verkar inse att han borde säga något lugnande.

– Det är ingen fara. Sitt ned bara så är vi strax på väg igen.

Därefter passerar han mig och går bakåt i tåget. Själv står jag oroligt kvar och ser mig omkring då en ung kille dyker upp. Han ser nog på mitt ansiktsuttryck att jag söker efter svar.

– Jag såg vad som hände, säger han. En äldre upprörd kvinna rusade igenom vagnarna. Så ryckte hon plötsligt upp en dörr och rakt ut i mörkret. Det ska ju vara omöjligt att öppna de där dörrarna när tåget rullar. Hon verkade påverkad av något, kanske full, jag vet inte. Hon kan ju bara inte ha överlevt. Killen tystnar för ett ögonblick. Så lägger han till att det var han som drog i nödbromsen när han såg vad som hände.

Hans berättelse lugnar inte mig. Knuten i magen växer istället i takt med att tåget backar. Så stannar det till med ett gnisslande ljud. Genom fönstret ser jag en ljuskägla från en ficklampa fladdra runt i den svarta omgivningen. En stor sten och tät skog skymtar förbi. Konduktören hörs prata med någon där ute. Ljudet från skor mot det kraftiga gruset. Lågmälda men intensiva diskussioner. Jag tittar ut och ser lokförararen och konduktören kliva på och tåget börjar backa igen.

Efter en stund kommer vi in på en liten, dåligt upplyst perrong. Vägs ände står det på det släckta stationshuset. En ensam gatlampa flackar en bit bort, som om den höll på att tappa andan och ge upp. Men någon by ser jag inte. Jag pressar ner fönstret och hör konduktören och lokföraren tala med varandra på perrongen. De konstaterar att killen måste inbillat sig. Det finns inte ett spår efter kvinnan någonstans. Hon kunde inte ha klivit av i farten. Killen måste ha sett fel och nu har förmodligen kvinnan klivit av tåget när de anlände till perrongen. Om hon ens har existerat. För hon gick inte att hitta. Varken längs med spåret eller i tåget. De tittar en sista gång på dörren och konstaterar att den fungerar precis som den ska.

En andfådd man dyker upp ur mörkret. De hårda klackarna slår taktfast mot cementen. Han bär grå kostym och en röd halsduk fladdrar i vinddraget. Lättad kastar han sig på tåget och kliver in i samma vagn som mig.

– Vilken tur, säger han rakt ut i luften. Jag trodde jag skulle missa tåget.

Därefter sätter han sig inte långt ifrån min plats. Och på något sätt lättar stämningen för en stund. Jag sätter mig tillrätta när jag hör att lokföraren och konduktören är överens om att allt nog ändå är som det ska.

Konduktören blåser i sin visselpipa. Så rullar tåget äntligen framåt igen. Jag försöker skingra tankarna genom att läsa min bok. Men ögonen får inte fäste på de fladdriga raderna.

Det tar några minuter och vi närmar oss platsen där kvinnan klev av. Det känns i kroppen. Oron är tillbaka. Och nu börjar mannen också skruva på sig. Han ser sig rastlöst omkring, som om han letar efter något. Därefter reser han sig upp, tar väskan och börjar gå framåt mellan vagnarna. Det känns så ensamt i vagnen utan honom så jag rafsar snabbt ihop mina saker och följer efter. Han stannar till vid dörren där kvinnan skulle ha ramlat ut och så tar han ett stadigt tag om dörrhandtaget och dörren glider upp.

– Akta dig, ropar jag och försöker överrösta ljuden och blåsten utifrån. Du kan ramla ut!

Han verkar inte höra mig utan kliver rakt ut i mörkret. Hans grå kostym och röda halsduk fladdrar förbi i mörkret utanför fönstret. Paniken hugger tag i mig. Vad är det som händer? Jag ser mig desperat omkring tills jag hittar det skrikande röda handtaget. Några snabba steg så är jag framme och drar i nödbromsen. Ett ljud skär genom luften när hjulen låses och glider hårt mot rälsen. Och när tåget till slut stannar ropar jag att mannen fallit ut och att vi måste rädda honom. Utan att vänta på något svar springer jag fram till den öppna dörren och kliver ut. Snabbt börjar jag springa längs med rälsen. Han kan inte ha överlevt, tänker jag. Det är omöjligt. Bakom mig hör jag upprörda röster och ser ljuset från en ficklampa svepa genom trädstammarna.

– Här! ropar jag, Här borta!

Innan jag vänder mig om och börjar springa igen tycker jag mig se konduktörens ficklampa lysa mot mitt håll. Jag springer, jag flämtar, jag är andfådd och bröstet håller på att sprängas av upphetsning och oro. Så ser jag något skymta i en buske några meter ifrån mig och jag stannar upp. Är det blod? Försiktigt går fram och ser lättad den röda halsduken lysa dovt i mörkret.

– Hallå? säger jag försiktigt. Är du här? Hör du mig? Hallå?

När jag inte får något svar letar jag med hjälp av månljuset vidare. Men mannen är försvunnen. Jag ser mig omkring för att försäkra att jag är på rätt plats och känner direkt igen den stora stenen några meter bort. När jag frustrerat vänder mig mot tåget igen för att få hjälp ser jag hur det sakta rullar bort från mig och försvinner in i mörkret.

I mina skakiga händer håller jag den röda halsduken. Vinden försöker rycka den ur min hand men jag får i sista sekunden tag på den. Halsduken är det enda beviset på att det jag just upplevt verkligen har hänt.

Läs mer

Om "Hur ska det gå?"

Skrivet av: Anna Theorell

Du som är 9-12 år och gillar att skriva kan vara med i "Hur ska det gå?". Skicka in ditt bidrag till oss och var med i utlottning av böcker.

Så gör Petrus Dahlin

Skrivet av: Anna Theorell

Få reda på hur det är att vara författare - vad är roligt, vad är svårt? Petrus Dahlin berättar och ger tips till dig med författardrömmar.

Bilder: Petrus Dahlin (foto: Leif Hansen); Järnväg (foto: Kevin Brandon, stock.xchng)