Min blick var riktad upp mot taket. Det var knappt att jag kunde stå raklång i mitt rum. Pappa hade sagt att det var fint på gamla hus men jag tyckte bara att det var jobbigt för ryggen.

Plötsligt hörde jag hur någonting raspade under min säng. Jag stelnade till och min hjärna fylldes av läskiga bilder på monster och onda väsen. Jag försökte övertala mig själv att såna saker bara fanns i Harry Potter och Sagan om ringen men det var inte det enklaste. Ljudet slutade inte på en lång stund. Jag drog täcket närmare ansiktet och gömde mig, likt en hare i en jordhåla, under det.

Från rummet bredvid hördes min lillebros snarkningar. Det var nog bara jag som inte hade somnat än. Visarna på klockan hade precis passerat tolvan. Fönstret stod öppet på grund av den unkna lukten som rummet tidigare varit fyllt med. Eftersom jag ändå inte kunde somna bestämde jag mig för att stänga fönstret, ett svårt beslut efter ljudet under sängen. Med min fantasi var det som att hoppa ner från ett högt berg eller gå in i en mörk grotta. Om jag vetat vad som skulle hända skulle jag defenitivt ha legat kvar i sängen.

Med smygande steg gick jag mot fönstret. Det låg i andra änden av rummet och även fast det inte var mer än några meter dit kändes det som en oändlig väg. Jag tittade mig omkring hela tiden. Det kändes som om jag blev iakttagen. I morgon skulle mina nya kompisar få höra om min natt. De skulle aldrig vilja sova över hos mig!

När jag var framme vid fönstret fick jag en kall vind emot mig. Jag sträckte ut handen för att få ett grepp om glasskivan och drog den sen mot mig. Jag tog för haspen och tassade tillbaka till min säng nöjd över att jag vågat. Jag är inte precis den modigaste typen om vi säger så. Jag tittade tillbaka på fönstret och höll då på att ramla av sängen av rädslan som dunsat tillbaka på mig. Fönstret var öppet igen.

Nästa morgon när hela familjen satt runt köksbordet och åt frukost berättade jag om vad som hänt. Mamma sa att jag säkert drömt och pappa instämde och skrattade åt mina fantasier. Min bror satt tyst och åt med små tuggor på sin ostmacka och tittade ner i bordet. Något som han alltid gör på mornarna. Jag sa inget om raspandet under min säng. De skulle väl ändå bara säga att det var inbillning eller något sånt. Jag åt upp min macka fort och skyndade sen iväg till skolan.

Klockan var redan mycket och jag ville inte komma försent redan den andra dagen. Eftersom samhället var så litet var det bara några hundra meter till skolan. Den var röd med vita knutar och hade ett välkomnande utseende, något som min förra skola saknade.

Jag kom precis i tid och satte mig på min plats bredvid Sanna och Alexander. Vi hade historia och läraren delade ut historieböcker till alla. ”Historia 7 - Hur det var då” stod det på bokens framsida.

Jag öppnade en sida för att få en bild över hur den var. Det blev mitt andra misstag. På sidan fanns en bild. En bild på ett hus som jag väl kände till vid det här laget. Det var mitt hus. Jag kände hur min kropp blev tyngre och tyngre. Alla fönster var stängda förutom ett. Där stod en flicka.

Hon var klädd med ett lila nattline och hon hade ett orangeaktigt spikrakt hår. Samma hår som jag nu kände hur det kittlade mot min kind. Jag låg på golvet. Mina andetag var snabba och tunga. Jag ville bort från det här stället...NU!

När min stol vält hade alla i klassen vänt sig mot mig. Stolarna hade skrapat mot golvet på samma sätt som under min säng. Det kändes som om ljudet förföljde mig. Framför mina ögon var allting svart. Plötsligt hörde jag mammas röst.

  - Mira, du måste vakna nu! Det är morgon.

Jag satte mig yrvaket upp. Min säng var blöt av svett. Det tog ett tag innan jag förstod att jag var hemma igen. Fönstret? Raspandet? Historieboken? Var allt bara en dröm?

Nu har det gått flera veckor och det har faktiskt inte hänt några onaturliga saker mer. Eller ja...jag har drömt en del mardrömmar men de börjar bli färre nu.

Kanske är huset bara en rädsla inom mig själv. Alltså något som kan försvinna. De andra berättade att även de drömt om lite läskiga saker men det var inget jämfört med min dröm. Jag vet inte riktigt varför alla är så rädda för huset. Kanske är svaret det gamla utseendet eller så är det bara något rykte. Jag vet inte. Det kan nog bara huset svara på.

Text:  Alicia
Bild: Fönster (foto: Macin Smolinski, stock.xchng)

Läs Magnus Nordins början till "Huset på kullen"