Malin var en av den snällaste personen jag någonsin hade träffat. De började med att hon bara skulle hjälpa mig med matteläxan men sen kom vi mer och mer närmre varandra och det sluta med att hon skulle sova över. Hon var lite osäker eftersom hon vet allt snack som går om vad det har hänt i det här huset men övervann sin rädsla tillslut.

Vi skrattade mycket och blev uppe ända till elva på kvällen, men då fick pappa nog av allt skratt. Han kunde inte jobba för han måste ju ha den där tystnaden. Vi var tvungna att gå och lägga oss vilket faktiskt var ganska bra eftersom båda somnade på fem minuter.

Vi hade knappt sovit i en timme innan båda vaknade av en duns. Både jag och Malin satte oss upp i sängen snabbt och satt helt tysta. Efter ett tag sa jag att det säkert bara var pappa som höll på och jobba och tappade en pappersbunt eller något som han brukar göra, han är ganska klantig. Jag höll mig faktiskt ganska lugn men Malin var rädd. Superrädd. Jag sa att vi skulle försöka somna om och hon gick med på det. Efter ett tag vaknade jag av att någon ruskade på mig, jag sa lite halv vaket:

  - Malin somna om, du ska inte tro på de där ryktena om huset.

Jag fick inget svar. Jag öppnade ögonen väldigt sakta och såg att Malin låg och sov bredvid mig på luftmadrassen vi blåst upp åt henne. Jag vände mig snabbt om och såg en skugga springa ut från rummet i riktning ner mot köket.

Mitt hjärta slog ett extra slag. Jag satt som förstelnad i flera minuter och vågade knappt andas. Bredvid mig låg Malin och sov djupt.  Även fast jag var livrädd var jag glad att inte Malin var vaken. Då skulle hon troligtvis aldrig mer våga vara hemma hos mig och särskilt inte sova över. Jag försökte glömma de tankarna och tänka på nuet. Vad ska jag göra? Efter många skräckslagna minuter så somnade jag till sist om och vaknade först nästa morgon med ett ryck.

Jag kunde liksom inte kontrollera mig själv, det var som att jag satt mig upp automatiskt och skrek låt mig vara! Det var en obehaglig känsla. Malin kollade konstigt på mig och frågade vad jag gjorde.

  - Har du drömt en mardröm? undrade Malin.

Det tändes en liten lampa i mitt huvud som sa att allt ihop kanske bara var en dröm. Mina tankar gick fram och tillbaka innan Malin fick ett riktigt svar.

  - Ja, sa jag.

Jag var helt säker på att det hände på riktigt men kunde inte skrämma upp Malin.

Vi gick ner till pappa i köket som hade ordnat en brakfrukost. Jag sa ingenting om vad som hade hänt på natten när jag kom ner, för jag visste hur förälskad pappa var i huset. 

Hela frukosten var vi i stort sätt helt tysta. Det enda man hörde var fåglarna, pappa som satt och nynna på någon filmlåt han höll på med och ljudet från Malins mun när hon åt flingorna. Jag såg på henne att hon försökte tugga tyst och försiktigt och lät Malin fortsätta så. Men efter ett tag sa jag att det var okej tugga vanligt och skrattade lite. Malin kollade upp från tallriken med mjölk och flingor och log. 

Efter ett tag frågade pappa vad vi skulle hitta på idag. Både jag och Malin satt tysta och funderade.

  - Har ni inget att göra kan ni få hjälpa mig lite, sa pappa.

  - Med vad? frågade Malin lite blygt.

  - Musik, svarade pappa.

Det blev tyst ett tag.

  - Kan du inte säga något mer om vad vi ska hjälpa dig med undrade jag irriterat .

  - Nej, sa pappa bestämt. Antingen hjälper ni mig eller så ringer jag och frågar Anders om han kan hjälpa mig.

Anders var pappas arbetskompis som bodde inne i stan. Han är jättesnäll tycker jag, mest för att han tar med sig en Icapåse med glass varje gång han kommer, så det var ett snabbt val.

  - Jag kom precis på en sak jag och Malin kan göra, sa jag snabbt.

  - Jasså, vadå, frågade pappa.

  - Det kan jag inte säga, sa jag. Det ska bli en överraskning.

Jag drog snabbt Malin i armen och sa att vi skulle förbereda det vi hade pratat om. Malin följde släpandes efter och ropade:

  - Tack för frukosten, till pappa.

  - Tallrikarna då? Hade ni tänkt att jag skulle ta undan allt var svaret Malin fick.

Jag gick upp för trappan med Malin tjatandes efter som frågade vad vi hade pratat om?

  - Antingen ljög du eller så har jag väldigt dåligt minne, sa Malin irriterat. 

Med den rösten visste hon nog redan vad svaret skulle bli så jag lät bli att svara.

Tio minuter senare stod vi med varsitt förkläde på oss i köket. Framför oss stod det massor med skålar med allt från korv till russin i.

  - Vi ska leka kock sa jag.

Jag sa att det skulle bli en överraskning till pappa och då var det här det bästa jag kunde hitta på.

  - Så sätt igång, sa jag till Malin.

Malin hann inte ens svara innan jag gav henne massor med order. Efter ett tag som kock kom jag att tänka på nattens händelse. Jag vaknade i mina tankar av att Malin skrek. Jag såg åter igen den där skuggan framför mig men nu i riktning mot vardagsrummet. Pappa och Anders kom rusande in och 20 minuter senare stod det en ambulans och en polisbil utanför huset. 

Två månader senare var vi tillbaka i stan igen, huset stod nu för sig själv uppe på kullen.

Text: Amanda
Bild: Skugga (foto: Maxine Sherrin, cc by-nc-sa 2.0)

Läs Magnus Nordins början till "Huset på kullen"