Resten av veckorna var så normalt det kunde bli. Vi åt frukost tillsammans, jag och min fostersyster gick till skolan tillsammans och pappa fortsatte med sin musik.

Men huset blev kusligare för var dag som gick. Varje natt var det något som gick runt i huset, och jag hade börjat förstått att det inte var min syster. Eller pappa för den delen. Under helgerna undersökte jag rummen och hittade alltid något nytt.

Förra helgen hade jag hittat en dörr in i väggen, bakom garderoben, i mitt rum. Jag hade låst om mig och gått in i väggen. Men det hade inte funnits något speciellt därinne. Bara en massa damm och sågspån. 

Jag kunde inte riktigt berätta för pappa heller. Han skulle vilja lägga in mig på psyket för att jag hittade på något så dumt.

För någon dag sen hade min syster fått ett anfall under natten och blivit intagen på sjukhus. Strax därefter hamnade hon i en djup koma. Läkarna visste inte vad som var fel och hade inget hopp för min syster. Men de skulle ändå försöka. För pappas skull. Men eftersom det var ett okänt anfall, kunde de inget göra. Hur skulle de?

Det var husets fel, jag visste det. Men hur skulle jag få pappa att tro mig? Han var dessutom bara på sjukhuset nu, hade kommit hem en gång. Så jag var ensam i huset som hatade mig.

Den här natten var lite annorlunda. Jag vaknade till att jag hörde någon, men inte utanför mitt rum. Jag hade snabbt tänt sänglampan och sett blodspår runt sängen. Blodet var färskt. Jag hade varit snabbt upp ur sängen och sprungit fram till garderoben som var lite utdragen. Jag hade varit snabb att öppna dörren in till väggen och låst om mig.

Jag kunde visserligen inte se någonting, men jag var i säkerhet... Trodde jag...

Jag hörde ljud utanför väggen och började långsamt röra mig vidare in i väggen. Kanske skulle jag hitta en utgång, kanske inte. Jag visste inte och jag kunde knappt andas. Hjärtat låg i halsgropen och jag saknade pappa för en gång skull. 

Jag såg ljuset i tunneln och kom snabbt dit, och just precis när jag skulle ta mig ut var det någon som drog i mig. Bakåt. Jag kunde inte andas längre och såg hur min utväg försvann allt längre ifrån mig.

Huset hatade särskilt mig. Annars skulle den inte ha straffat min familj för att sedan ta mig. Jag mindes ingenting mer. Inte förrän jag vaknade upp i ett vitt och tråkigt rum. Jag hade bandage vid huvudet kände jag, och halsen sved.

Jag låg i psyket. Jag gick fram till en spegel som satt över ett handfat och stirrade på mig själv. Jag hade röda, djupa handavtryck vid halsen och bandaget vid huvudet var blodigt. Jag rynkade på pannan och såg ner mot mina handleder. Jag hade sår som hade sytts. Jag mindes ingenting. Vad som hade hänt, hur jag hade hamnat här och vem som tagit mig hit. Huset hade mig. Det ville straffa mig. Men för vad?

Text: Fredrika
Bild: Blodstänk (foto: Julie Saraceno, stock.xchng)

Läs Magnus Nordins början till "Huset på kullen"