"Huset på kullen" av Helena

Mäklaren berättade ingenting. Det kanske inte hade spelat någon större roll. Pappa förälskade sig i huset, och som alla vet är kärleken blind. Men huset älskade honom inte tillbaka. Huset hatade oss alla. Särskilt mig. Det började redan första natten...

Brinnande stearinljus.

Brinnande stearinljus.
Självklart fick jag det äldsta rummet. Det är det offret alltid får. Ett stort och mörkt rum med trägolv och träväggar som knakade när man rörde sig. Sängen var placerad mitt i rummet med ett överkast som såg antikt ut. Lakanet var vinrött och kuddfodralet likaså. Bredvid sängen stod ett nattygsbord med ett steainljus i en guldbekläd hållare, och mittemot den ett klädskåp. Inget mindre, inget mer.

Ingen el hade vi, vilket betydde att vi fick leva som eremiter utan TV och internet. Vad fanns det egentligen att göra där?

Jag, brorsan och pappa satt i det pappa ville kalla för matsal och åt pizza. Men varken bord eller stolar var uppackade, så vi satt på det iskalla golvet.

  - Det här kommer bli fin-fint, eller vad tycker ni?

Brorsan nickade ivrigt, men jag stirrade bara på de tråkiga svamparna som låg slarvigt utspridda över tomatsåsen. Jag åt upp min pizzabit, tog en sista klunk av min cola light, och ställde mig upp.

  - Jag går och lägger mig.

Pappa tittade oroligt på mig med en rynka i pannan, men nickade sedan försiktigt.

  - Okej...

Han drog ut på svaret så mycket som möjligt för att se om jag ändrade mig, men när han inte fick någon reaktion fortsatte han.

  - Mamma sover över hos en väninna, och kommer hem imorgon.

Jag fnös till, men nickade sedan, vände mig om och spatserade uppför trapporna utan ett ord. Hon vågade helt enkelt inte sova i rucklet.

Jag låg under täcket, ett överkast och tre filtar när det dunkade i min garderob. Blodes frös för en milisekund till i mina ådror, och jag tände stearrinljuset bredvid mig.

Fyra dova dunkningar och sedan tystnad i fem sekunder. Efter det, fyra dunkningar till. Mönstret fortsatte i minst tjugo minuter, men jag kunde inte röra på mig. Jag var som paralyserad, och tankarna rusade i huvudet. Var det vinden? Omöjligt. Vinden går inte av ett mönster.
Var det brorsan? Han hade tröttnat efter fem minuter. Var det pappa? Självklart. Han måste ha smygit in medan jag slumrat till lätt.

Lite bättre till mods tassade jag fram till garderoben. Klart att det var pappa som ville skoja med mig. Han hade säkert gjort samma sak med brorsan.

Jag öppnade försiktigt garderoben, och den knarrade som en galning. När dörren var öppen så sträckte jag fram ljuset, och var nära att både tappa det och svimma samtidigt. För där stod det, rakt framför mig, inom räckhåll. Min värsta mardröm.
Men jag höll mina nerver i schack. För jag visste. Detta var bara början.

 

Text: Helena
BIld: Stearinljus (foto: Petre Birlea, stock.xchng)

 

Läs Magnus Nordins början till "Huset på kullen"

 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Helena den 15 april 2013