Dörren in till rummet på andra sidan korridoren öppnades. Jag lyssnade intensivt efter små lätta fotsteg men de kom aldrig. Nyfiken som jag var gläntade jag på min gnissliga dörr och kikade ut i mörkret. Jag såg inget och stegen hade avstannat.

När jag gick över de murkna plankorna hörde jag ett lågt snyftande. Jag rusade in i Lisas rum och förfärades av synen. Rakt fram var det ett hål i väggen, fönstret var bortslitet från dess plats. Lisa var omringad av det. Hon satt som i en bubbla, glaset var böjt mot väggen och hon kunde inte komma ut. Jag tog ett steg närmare och trampade på något hårt, en kofot. Pappa hade glömt kvar den från igår. Jag skrek med panik i rösten på pappa och försökte samtidigt bända loss rutan. Mardrömmen hade börjat.

Huset skadade oss. Mer för varje månad, varje fullmåne och pappa fattade inte, han såg skadorna men trodde att det berodde på att vi hade hemlängtan. Att vi försökte få honom att flytta tillbaka med oss.

  - Tystnaden! Jag behöver tystnaden!

Pappa trodde att det var jag och Lisa som hade blivit galna. Han ville hemskt gärna sätta oss i terapi. Efter ett halvår, två veckor efter att jag nästan dött. Det var då det hände…

Jag satt vaken som vanligt under den runda månens hotfulla ljus och väntade på husets anfall. Det var en jobbig väntan, som det alltid var. Vetskapen om att det kommer hända något hemskt är inte kul. Anfallet kom aldrig, det som borde gjort mig lugn gjorde mig istället mer rädd. Vad var det som hade hänt?

I en timme till satt jag rullade tummarna. Sen fick jag nog. I Lisas rum var det tyst och när jag tittade in sov hon fridfullt i sin säng. I samma ställning som hon hade somnat i. Jag smög försiktigt ner för trappan och undvek de knakande brädorna i förhoppningen om att inte irritera det sovande huset. Jag styrde in mig på pappas rum.

På vägen passerade jag vardagsrummet och svepte snabbt med blicken över möblerna. Jag blev tvungen att titta lite noggrannare för på pianostolen fanns något oidentifierbart. Jag smög närmare. Det var pappa som satt på pianostolen med huvudet på tangenterna. Jag inspekterade honom från alla håll och konstaterade att han var okej. Sedan upptäckte jag ett nytt notblad i notstället. Rubriken löd "husets nyckel" och i takt med att jag läste dök noter upp framför mina ögon.

Min första impuls var att väcka pappa för att få honom att spela melodin.

  - Kom igen pappa!

Pappa grymtade och ryckte till. Jag tog tag i hans axlar och skakade honom lite.

  - Det är inte morgon än.

  - Du måste spela, nu!

Jag blev bara mer och mer övertygad om att han behövde spela melodin som fanns framför honom. Och till slut gjorde han det också.

En aning tveksamt växte melodin under hans flinka fingrar. Det fick hela rummet att verka lättare. Luften var inte lika ansträngande att andas och huset verkade lättat. En vindpust drog förbi bakom min rygg och jag fick för mig att det var huset som andades ut.

Text: Henrietta
BIld: Pianotangenter (foto: Noros, stock.xchng)

Läs Magnus Nordins början till "Huset på kullen"