Pappa ser ner på mig från stegen. Svettdroppar rinner ner längst hans rodnande panna. Han försöker tvinga fram ett lugnande leende men misslyckas. Med sina magra armar försöker han hålla den genomruttna takbjälken på sin plats. Jag står, endast klädd i mina kalsonger, och ser på medan han kämpar. Han vill inte ha min hjälp. Han är ”oberoende”, och det har han varit ända sedan min andra pappa lämnat honom för en ung, sexig tjugotvååring från Kreta.

  - Vad är det där? säger jag och pekar på den mörkröda vätska som sakta rinner ner längs min pappas arm.

Han söker med blicken en stund innan han också får syn på det och ger ifrån sig ett gällt skrik.

  - Helvete vad mysko!

  - Kommer det från dig?

  - Jag tror… jag tror att det kommer från taket.

Jag lyfter sakta huvudet och stirrar upp i takets mörker. Först efter en stund märker jag de röda dropparna som tycks komma uppifrån. Jag tar ett steg närmre för att se bättre. En droppe träffar mitt näsben och jag flyger bakåt av rädsla. Medan vätskan rinner ner för min näsa kan jag känna järnlukten som förstärks och stänger ute allt annat.

Jag springer in i mitt rum och kommer ut några sekunder senare, med en ficklampa. Ljuset från den träffar taket och lyser upp dammet som gör loopar och dansar omkring i taket. Jag för lampan fram och tillbaka, utan resultat. Pappa står förstelnad och ser upp i taket. Greppet kring bjälken blir allt lättare. När lampans ljus slutligen möter något brister det för pappa och han faller baklänges ner för stegen. Bjälken krossas mot trägolvet. En grön vätska sipprar ur den. Jag kunde hjälpt honom men den dova dunsen berättar att fallet inte varit särskilt kraftigt. Jag kunde heller inte slita blicken från objektet i taket.

Jag kliver upp på stegen för att se bättre. Uppe på bjälken närmast taket sitter en liten siluett. När mina ögon vänjer sig kan jag tydligt se konturerna av en pojke. Han är kort. Hans kropp är en aning för blek, hans ögon är en aning för stora, hans ben en aning för böjda, men han ser i stort sett ut som en vanlig pojke. Pappa har också sett honom. Jag hör hur han kravlar sig upp bakom mig. Pojken ser in i mina ögon. Tystnad. Då skriker plötsligt pappa och omfamnar mig. Jag kämpar emot. Jag vill se pojken. Jag vill se in i honom. Pappa tvingar bort mig från rummet. Pojken följer mig med blicken ända tills jag nått tröskeln.

Barnen kring honom ser på honom med uppspärrade ögon. En flicka med lång lockigt hår biter på sin hand.

  - Ehrm… nu är klockan tre! Skynda hit alla!

Sjuksköterskan överröstar Axel och alla kring honom skyndar sig till henne.

  - Glöm inte din medicin, Axel. Pappa kommer senare idag.

  - Jag behöver inte ha min medicin…

Axel stirrar in i sköterskans gröna ögon. Hennes läppar börjar darra och hon sliter lite i kjoltyget.

  - Så bra då, Axel, viskar hon och följer de andra ut till medicinförrådet.

Axel ser sig omkring i dagrummet. Bakom ett av bordsbenen sitter en blek liten pojke.

  - Du har inte lämnat mig! suckar Axel och ler.

Pojken ler tillbaka. Det blir tyst.

Text: Klara
Bild: Pojke (foto: Johanna H, cc by-nc-sa 2.0)

Läs Magnus Nordins början till "Huset på kullen"