Jag hade inte hunnit paketera upp alla mina grejor som jag ville ha dem förrän det var dags att övernatta för första gången. Därför kändes rummet främmande, och hur mycket jag än försökte så kunde jag inte föreställa mig att detta rum skulle bli mitt.

Ännu svårare var det att vänja sig vid tanken att jag nu låg och försökte sova i ett gammalt kråkslott från 1800-någonting mitt ute i skogen i Dalarna. Det var minst 30 mil hem, så det var inte på tal om att åka hem under de närmaste veckorna. Speciellt inte när pappa gick och småsjöng för sig själv av ren lycka, lyckan som kom från kärleken, kärleken till ett unket hus. Det första han skulle göra imorgon var att köpa nya tapeter till mitt rum.

Pappa lovade att mitt rum skulle gå i första hand, så att jag skulle trivas så bra som möjligt. De gamla tapeterna var i ful sjuttiotals-orange med bruna blommor på. Inte det optimala rummet för en fjortonåring, med andra ord. Det värsta med rummet var nog ändå att det inte fanns någon lampa. Därför satte jag då och då på mobilen som spred ett underligt sken över möblerna. Det liksom sökte, möjligtvis efter råttor eller kanske spöken, jag visste inte vad, men fann inte vad det sökte efter. Som tur var.

Pappa sov på övervåningen, jag på bottenvåningen. En hel våning för mig själv, eller snarare jag själv på en hel våning. Jag skrattade till för mig själv åt hur kul det där lät, men avbröts av ett ljud från övervåningen! Ljudet av ett egendomligt hasande. Först en duns, därefter ett släpande, som om personen, om det nu var en sådan, var halt. Duns släp, duns, släp. Jag kände vartenda litet fjun på kroppen resa sig. Jag hade aldrig varit så rädd förut, nej förresten, jag var inte rädd, jag var skräckslagen!

Då hörde jag det jag inte ville höra. Det knarrade till en aning på tröskeln vid trappen, därefter rörde sig stegen neråt. Jag hade räknat trappstegen tidigare, och jag visste därför att det var 16 trappsteg. Jag hade exakt 16 sekunder på mig att gömma mig, ändå så kunde jag inte röra mig, inte ens dra täcket över huvudet. Jag räknade tyst för mig själv. 13, 14,15. Också 16. Då öppnades toalettdörren en bit längre bort! Nya steg närmade sig mig, och de gick raka vägen in i mitt rum.

  - Nämen är du fortfarande vaken?

Det var pappa. 

  - Jag såg att det lös, är det mobilen?

  - Ja, svarade jag. Vad annars? Det sista sa jag aldrig, men jag hade nog en poäng i det.

Pappa tog god natt och gick upp till sig. Just när jag skulle somna kom jag på det. Nu kunde jag garanterat inte somna. Varför? Pappa hade kommit från toaletten, som ligger på bottenvåningen. Jag vågade inte tänka på vem som gått i vår trappa.

Jag lyckades på något konstigt sätt somna. På morgonen hade jag svårt att tro på vad jag varit med om, men mobilens svaga batteri var ett skrämmande verklighetsbevis. Jag hade haft den tänd tills jag somnade. Jag tjatade på pappa att vi skulle handla tapeter så snabbt som möjligt. Allt för att komma bort från detta fasornas hus. Jag tog överdrivet lång tid på mig att välja tapeter, för jag ville verkligen inte åka hem. Till slut valde jag några med nåt grönt motiv. Jag gick sist ut ur butiken. Precis när jag skulle gå ut kände jag en hand på min axel. Jag vände mig snabbt om. Där stod en tant. Hon såg allvarlig ut, och med hes röst väste hon i mitt öra:

  - Flytta.

Sen sprang jag till bilen.

Tiden gick fort i huset, för fort. Det hade blivit mörkt innan pappa tapetserat en halv vägg.

  - Nej nu går vi och lagar till lite käk! sa han glatt.

Det fanns en ålderdomlig kakelugn vid köket som vi hade tänd när vi åt. Det brann dåligt, så luckan stod öppen. Det dröjde inte länge förrän elden tog fart, och nu kändes huset ganska mysigt. Jag reste mig upp för att stäng luckan då jag såg den. I askan låg en till synes helt orörd papperslapp. ”Varför brann den inte upp?” tänkte jag.

Jag vecklade försiktigt ut den. Där stod med gammaldags, slängig handstil:

Med dessa ord jag lämnar detta hus, ty det vilar på en förbannelse. Jag stod ut längre än de andra, hävdar ortsbefolkningen. Men en månad är allt jag klarar. Jag bosatte mig här för mig själv i slaktmånad, men ger mig av i vintermånad. Jag talades vid med butiksbiträde A. W Ström i förmiddags. Denne menar att en sällsam historia utspelade sig i detta hus runt sekelskiftet 1700/1800 då ett par i gammal ålder blir insnöade i deras eget hem. Huset ligger så avsides att ingen fann dem förrän långt senare. I ren hungersnöd högg mannen av sin hustrus fot som han sedan förtärde. Denne förblödde eller frös ihjäl, jag vet icke hvilket, medans mannen hungrade ihjäl. I nyare tider berättas om skrömthistorier i anknytning till huset. Jag har valt att tro på dem, ty de haltande stegen ofvan är fakta. Nu hör jag dem igen, farväl, alla efterträdare tag er i akt.

Johan Södergran 1905

Jag rös till. Då var det alltså sant ändå. Jag tänkte precis visa lappen för pappa då han skrek till.

  - Flytta på dig! Det brinner ju!

Hastigt vände jag mig om. På något märkligt sätt hade elden tagit fäste i tapeten. På några sekunder slickade lågorna hela väggen och lika snabbt hade jag och pappa hunnit ut. Vi såg båda på när huset på kullen drog sina sista andetag. Pappa vände sig långsamt mot mig.

  - Du, nu åker vi hem, sa han.

Därefter vände vi oss om för att aldrig mera återvända.

Text: Rasmus
Bild: Gammal handstil (foto: Robert Aichinger, stock.xchng)

Läs Magnus Nordins början till "Huset på kullen"