- Flytta inte in. Ingen får flytta in.

Så sa hon, och sedan försvann hon.

Jag är inte helt obekant med spöken, det levde ett i min förra skola, en gammal vaktmästare tror jag. Så jag flippade inte ut när hon visade sig. Men jag är rädd, för spöken är inte att leka med.

Hon är arg. Välter kartonger, öppnar fönster. Ibland står hon plötsligt framför mig och bara ser argt på mig. Det är bara jag som kan se henne. Eller dem, inser jag snabbt. Det finns flera.

Jag ligger i min säng och sover nästan. Plötsligt hör jag en sång, en sjungande kvinnoröst. Den följer mig in i sömnen.

Jag befinner mig i en skyttegrav och jag vet att jag snart skulle bli skjuten. Mellan skotten som avfyras tycker jag mig höra henne. Hennes sång. Plötsligt börjar en man alldeles bredvid mig backa, jag och de andra gör detsamma. Tystnaden som blir när vi slutar skjuta är öronbedövande. Jag hör plötsligt Karls ljusa skratt  som om han stod bredvid mig, och jag får tårar i ögonen. Männen hyschar plötsligt och jag lyssnar. Hör springande steg, många steg. Plötsligt stiger ett vrål och tar över tystnaden. Ner över kanten stormar fienden, och de är många fler. Jag tänker på Selma och Karl. Skjuter.

Jag skriker när jag vaknar, alldeles svettig och panikslagen. Kvinnans sång hörs fortfarande, men blir lägre i takt med att jag blir lugnare, tills den inte hörs alls. Så småningom somnar jag om.

Jag lägger mig på filten och blundar, lyssnar på ljuden ifrån forsen intill huset. Jag blir trött, av forsens sövande ljud och solens varma sken.

Jag hör kvinnorösten igen, men inser att det är jag som sjunger. Jag går omkring och vattnar blommor i en bred rabatt. Jag är barfota och klädd i en lång klänning med förkläde, på huvudet har jag en sjal. Fortfarande sjungande ställer jag ifrån mig kannan, men stannar upp. Jag hade hört ett skott, långt borta. Jag ser mig omkring utan att se något annorlunda. Jag går fram till potatislandet och tar upp hackan som vilar mot äppelträdet.

  - Gå inte för nära vattnet Karl!

En liten pojke står på knä vid forsen. När han hör mig så backar han. Jag lyfter hackan och slår den i jorden. Samma sekund hör jag helt tydligt ett skott till, och snabba fotsteg. Skrik. Jag släpper hackan snurrar runt men ser fortfarande ingen. Så hörs ett annat skrik, definitivt här. Ett barnskrik.

Maktlös ser jag min son ramla i vattnet spolas iväg i strömmen.

Jag springer vid sidan av, skrikande. Karl kan inte simma, strömmarna är starka.

  - Var inte rädd Karl, jag kommer!

Samtidigt som jag skriker orden faller jag rakt framåt. Samtidigt som jag slår i marken hör jag skott och skrik, och sedan plötsligt Johans röst. Ytterligare ett skott, sedan ett skrik ifrån honom. Dunsen när han träffar marken.

Jag hinner inte tänka, jag vet bara att han inte finns längre och att jag måste rädda vår son. Jag reser mig, springer vidare och lyssnar efter Karls röst. Jag hör den inte.

Jag kommer fram för sent. Kastar mig i vattnet, drar upp honom och försöker slå vattnet ur hans lungor.

När solen gått ner slutar jag och drar upp honom i mitt knä. Det är tyst, inga skrik och inga skott. Jag hör inte ens vattnet.

Jag vaknar upp ifrån drömmen med tårar i ögonen. Ser mig omkring, på platsen potatislandet låg, under äppelträdet som nu är gammalt och nästan dött. Jag tittar på forsen en bit bort. Tar ett djupt andetag och reser mig sedan upp.

Fördelen med en liten by är att det är nära till allt. Efter att ha cyklat några minuter står jag utanför kyrkogårdens grindar. Jag öppnar och den gnisslar högt, protesterar. Det krattade gruset knastrar under mina fötter. Jag läser på gravstenarna, men hittar inte den jag söker förrän jag tittat på nästan allihopa. Jag drar med handen över inristningarna.

Familjegrav

Johan Hammar 1915-1941
Selma Hammar 1921-1941
Karl Hammar 1937-1941

Gravstenen är vacker, med fåglar runt texten. Men den är täckt med mossa och det finns inga blommor framför, bara ogräs. Jag funderar på att fixa till den men bestämmer mig för att inte göra det. Det spelar ingen roll. De ligger ändå inte där.

Mina föräldrar är inte hemma, det är inga lampor tända. Jag går in, men låter det vara släckt. Lite ljus kommer fortfarande in genom fönstren, men jag trevar med händerna framför mig innan ögonen vant sig. Jag går till köket, men stannar vid dörröppningen. Jag hör henne sjunga lågt, ser henne stå vid spisen. Hon rör runt i en kastrull som puttrar på en vedspis. på golvet en bit ifrån henne sitter en man och leker med en pojke. Ibland vrider kvinnan på huvudet, ser på sin familj och ler. Jag går långsamt in och hon vänder sig om och ser mig. Hon går mot sin familj utan att vända ryggen mot mig. Jag höjer armen i en lugnande gest.

  - Snälla, bli inte rädda. Selma, vi kommer inte skada din familj, så skada inte oss. Jag har inget emot att ni är här.

Selma ser arg ut, men också ledsen.

  - Jag förstår varför ni kom tillbaka, ert öde var inte rätt, säger jag.

Selma börjar gråta. Johan reser sig upp och lägger armarna runt henne. Han ler mot mig.
Plötsligt hör jag en bil, och ser en sista gång på familjen Hammar.

  - Vi ska inte skada er, hata oss inte.

Jag tänder ljuset och vårt moderna kök kommer tillbaka. Jag går ut till mina föräldrar och möter min lillebror som ger mig en bamsekram. Mamma och pappa lastar ur bilen.

  - Hej!

  - Hej Amanda! Har du haft det mysigt idag?

  - Jadå.

  - Det har inte varit ensamt?

  - Inte alls.

Pappa ler.

  - Bra. Har du lust och hjälpa mig med de här?

Han börjar lyfta ut brädor.

  - Visst. Vad ska du ha dem till?

  - Jag vill bygga ett staket imorgon. Annars kommer Emil ramla i den där forsen när han leker.

Jag hör forsen och ryser.

Vi ställer brädorna mot husväggen på baksidan. Vi ser Emil fäktas med en pinne.

  - Den grabben leker lika bra på egen hand, säger pappa och skrockar.

Han går in. Jag ska precis gå efter när jag hajar till och vänder mig om. Jag hade hört två barnskratt. Tittar jag riktigt noga kan jag se att Emil inte alls leker själv.

Text: Sara
Bild: Gravsten (foto: Bev Lloyd-Roberts, stock.xchng)

Läs Magnus Nordins början till "Huset på kullen"