Jag ringer Lola en torsdagsförmiddag för att höra om hon kan tänka sig att bli intervjuad av mig. Jag får ett entusiastiskt svar att det vill hon så gärna! Hon fortsätter: "Jag har ju länge varit i offentlighetens ljus". Lola har arbetat som bibliotekarie i Karlskoga och vi stannar där ett tag när jag frågar hur länge hon har varit i kontakt med talböcker? "Sedan talböckernas födelse", får jag till svar. Det visar sig att Lola var med om de första inköpen av talböcker och då var det rullband som gällde. Tänk vad snabbt utvecklingen har skett, utbrister jag!

Biblioteket i Karlskoga hade kontakt med en grupp med personer med synskada som var läsvana. "Vi hade förberett en marknad", säger Lola stolt. Hon berättar om en gammal jägmästare som var storläsare men inte så teknikvan. När hans rullband kom tillbaka till biblioteket var det oftast i en påse med en enda röra i.

Jag frågar Lola om det var många som lånade talböcker på den tiden (jag gissar att det var på 1960-talet)? Hon svarar att det från början bara var synskadade men att talboksberättigad blev senare även den som hade dyslexi eller något annat funktionshinder.

Lola fortsätter "Det tog lång tid att vänja människor vid tekniken rent hantverksmässigt". Hon informerade Synskadades riksförbund (SRF) om talböckerna. Det är precis på samma sätt som i dag, tänker jag. Det finns många likheter med hur vi arbetar i dag på biblioteken med hur de arbetade då.

Jag fortsätter med mina frågor och undrar om det var några dyslektiker som lånade talböcker? Lola svarar snabbt att när de väl fick reda på att talböckerna fanns så lånade många dyslektiker dem. Jag tänker ännu en gång att det är precis som i dag. Biblioteken måste rikta sig utåt och hitta den målgrupp som de söker. Lola fortsätter: "Biblioteket gjorde reklam i tidningen också och det hade verkan". "Vi var flitiga att berätta om talböckerna i pressen" Alla arbetade med allt för att det var ett relativt litet bibliotek, fortsätter hon. Karlskoga bibliotek blev ju årets DAISY-bibliotek tillsammans med Uppsala 2009 flikar jag in. "Ja just det, säger Lola, det förvånar mig inte alls. De har alltid varit framåt".

Vad nyttigt det är att höra hur det har varit förr på biblioteken. Det här samtalet inspirerade mig verkligen. Det finns mycket att lära av äldre kollegor. Det är inte bara det som är nytt som är bra, det gäller att hitta balansen och beakta både och.

Precis som i dag så var uppläsaren viktig för den som skulle lyssna poängterar Lola. Hon har själv svårt för vissa uppläsare som förstör hennes intryck av boken, säger hon. Det är förstås högst personligt vilken röst som passar den som ska lyssna. "Det svåraste var när en kvinnoröst skulle föreställa en mansröst", menar Lola. Men när låntagarna väl hade accepterat så gick det bra, fortsätter hon. När talböcker i DAISY-format kom var Lola själv inte yrkesverksam längre. Hon påpekar hur bra talböckerna i DAISY-format är för att det är ju bara en skiva.

Nu använder Lola själv talböcker och trycker på hur fantastiskt bra det är nu när hennes syn är sämre. Hon läser även en storstilsbok i månaden, "bara för att få känna på pappret", säger hon. Lola har barnbarn som är dyslektiker, så de brukar läsa talböcker tillsammans. "En sommar läste vi Umberto Ecos "I rosens namn" och diskuterade den och det var intressant, tycker hon. "Vi läser talböcker i tredje led i familjen", säger hon. Vad bra, tänker jag, att läsa tillsammans, gammal och ung, som man gjorde mycket förr i stugorna. Lola påtalar det och tipsar om att biblioteken ska satsa mer på den intalade boken (då menar hon den kommersiella ljudboken) och ha kampanjer för läströtta ungdomar och utlandsfödda svenskar. Det är ingen dum idé alls, säger jag och har fått många intressanta idéer från samtalet med Lola i dag.

För den som är intresserad finns det mer att läsa om talbokens historia på Myndigheten för tillgängliga mediers (MTM:s) hemsida med anledning av Talbokens 50- årsjubileum och TPB:s 25- årsjubileum 2005: http://www.tpb.se/om_mtm/historik/talboken/

Cecilia Stiernstedt