19-åriga Moa drar till Stockholm för att bli skådespelerska men eftersom teateranbuden inte precis haglar blir hon – tillfälligt förstås – timtjänstare på Liljebackens äldreboende. Väldigt snabbt läggs hon på mer och mer ansvar.

Moas bristande erfarenhet på scengolvet kompenseras gradvis av de insikter hon drabbas av på ”livets teater” där bland annat äldreboendet erbjuder rika möjligheter till person – och miljöskildringar. Hon är en skärpt iakttagare men nöjer sig till slut inte med att bara stå vid sidan av och vara betraktare.

Det här är välskrivet och träffsäkert! Och förstås mycket upprörande läsning om svensk äldrevård. Boken lämnar trots allt efter sig känslan att det ändå finns hopp för de mänskliga värdena. Läs den!