Jag hör hur vattnet kokar någonstans där på andra sidan väggen. Dina balanserande steg när du går med överfulla koppar mot mig. Jag önskar att det var gränsen för hur långt du kunde gå bort från mig, endast med en enda vägg emellan. Du ger mig den vita koppen och jag sörplar så där som du nog mest stör dig på. Och när du lägger dig ner igen har jag saknat din hud, din röst precis ovanför mitt huvud och hur din bröstkorg vibrerar och åker upp och ned när du andas. Jag känner dina hammarslag mot örat och mimar min kärlek. Tänker att jag kanske inte ska säga det högt, annars kan det bli liksom tjatigt, orden bli uttömda. Många gånger har jag undrat om du får samma impulser som jag, om också du kan känna en blick som en spark i magen. Har du känt hur det blir ett tvång, att närheten blir ett beroende?

Jag vet också att min blick kan klistras fast på dina ögonfransar, på de återkommande hårstråna ovanför din mun, dina läppar. När du pratar om fysikteorier, hur ekvationer är så självklara, att i finska vinterkriget fanns någon som dödade många; jag kan inte låta bli att älska dig. Du uppslukas av sådana där saker som jag aldrig någonsin kan förstå att man ens skänker en extra tanke.

Sedan kommer tystnaden. Mina hjärnspökens röster som väser precis här vid örat. Jag vet att du inte kan höra dem och att du aldrig kommer att förstå varför några så patetiska varelser får bo i mitt huvud. Men det gör de. De lägger ägg i hjärnan och precis när jag gjort hål i en lögn kläcks nya. Jag vet att du avskyr när de syr igen min mun och att när jag klarar av att mota ut ett eller fyra ord alltid lyckas välja fel som ska passera mina läppar. Kvar är dina hårda ögon och jag som om och om igen gräver min egen grav och sedan klagar på hur mörkt det är.

Men här bland nykokt vatten, en månad gammalt lakan och en stum TV-skärm, finns inte längre de felaktiga orden, eller de klandrande meningarna. Det finns inga flyende steg eller sårade röster. Inga av mina tårar och inga av dina tystnader. Här finns bara vi (där vi ska vara) och jag vill kyssa dig tills kaffet kallnar.

Michelle Andersson