− Kan du nypa mig, frågade Kim.

− Varför då, frågade Jenny.

Eller Jenny var det hon sa att hon hette.

− Vi har ju inte kommit fram dit än. Det är här, sa hon och pekade på två grenar.

Grenarna var stora som sängar, på dem satt blad...som var, GIGANTISKA!

− Varför är de så stora? frågade Kim.

− Det...det får du se, sa Jenny.

Å, det var så spännande tycket Kim.

− Eftersom du är en kille vet jag inte hur du kommer se ut, sa Jenny.

− Vad menar du, frågade Kim.

− Det får du se, sa Jenny.

Kim såg på sin klocka som han hade på armen. Klockan var nästan tre. Han hade sagt till sin pappa (eftersom hans mamma var till sjukhuset) att han skulle gå till campingplatsen, och då sa pappan att han skulle vara hemma klockan tre.

− Du, sa Kim. Jag måste hem snart.

− Vänta, sa Jenny. Vi är inte i hemligheten än.

Kim ville fråga vad Jenny menade. Men han förstod att hon skulle svara: "det...det får du se". Han kollade på Jenny. Hon gick till ett av bladen.

−Gör som jag, sa hon. Fast gå till ett annat blad.

− Okej, sa Kim.

Han gick till ett blad och försökte härma Jenny som gjorde något med fingret.

− Du, sa Jenny. Det finns streck i mitten av blad. eller?

− Ja, sa Kim. Vad är det med det?

− Jo, sa Jenny. På dem här bladen finns mönster. Man ska följa mönstret med ett finger, och alla blad har inte samma mönster.

Då gjorde hon det och ljuset Kim hade sett förut kom liksom runt Jenny, och efter några sekunder stod Kim ensam mitt i skogen.

− Okej, sa Kim. Nu ska jag klara detta.

Han följde sitt mönster (som var zigg-zagg) och plötsligt liksom blev allt vitt runt, över och under honom. Han stod på det vita. Han var liksom i ljuset.

− Hallå, sa han. Jenny?

Plötsligt stod han på marken, fast allt var mycket större. Då såg han Jenny. Hon hade andra kläder. Det såg ut som om hon hade ett löv och kvisttunika.

− Vad söt du är i... jag menar snygga kläder, sa Kim.

− Tack du med, sa Jenny.

Kim såg på sig själv. Han hade faktiskt andar kläder, liksom växtkläder.

− Du, sa Jenny. Vi har blivit miniar nu.

− Vad är det, frågade Kim.

− Det är som en liten pyssling, svarade Jenny. Vi är i Minis.

− Vad är det, frågade Kim.

− Alltså, sa Jenny. I varje skog finns en minisar - stad, och den här heter Minis. Ja och en sak till det mesta heter mini.

− Okej, sa Kim och nickade.

− Vad mini du, frågade en annan mini.

− Jag mini mini Jenny, sa Jenny.

Kim härmade och sa:

− Jag mini mini Jenny, jag menar mini Kim, sa Kim.

− Vad mini du, frågade Jenny.

−Jag mini mini Erik, sa mini killen.

Plötsligt kom en enorm mus fram!

− Inte rädda, sa mini Erik. Mus mini mini musen. Mini musen snäll vill mini er hem.

− Okej, sa Jenny.

Kim och Jenny klättrade upp på musen. Kim tyckte att bara blev roligare och roligare. Det var ju typ bara fem cm.

− Du Jenny, viskade Kim i Jennys öra. Jag har inget hem här.

−Men det har jag, viskade Jenny.

− Du, viskade Kim. På tal om hem jag måste hem snart.

−Du hinner, sa Jenny. Varje vecka som går här är som en minut alltså hemma.

− Vart mini bor, frågade mini Erik.

− Där, sa Jenny och pekade på ett litet hus.

−Okej, mini kan klättra av nu, sa mini Erik.

När Jenny och Kim gick in i huset och stängde dörren, så frågade Kim:

− Hur kommer vi till våra riktiga hem?

− Du ser ditt mönster på handen, sa Jenny. Då vet du att något händer där hemma.

Båda två såg på sina händer.

− Jag har mönstret, ropade båda i mun på varandra.

På några sekunder var de ute mitt i skogen.

− Du Jenny, sa Kim när de var på väg ut ur skogen. Du är söt och en speciell tjej.

−Å, tacka, sa Jenny. Hejdå, sa hon när de kom till campingplatsen.

−Hejdå, sa Kim och vinkade av Jenny.

Sedan såg han på sin klocka. Den var två i tre. Han sprang hem. Men när han kom hem var hans mamma och pappa hemma men inte hans mormor!

− Vart är mormor, frågade kim.

− Hon... hon säg det du, sa Kims mamma-

− Hon... hon... hon, hon har fått cancer, sa pappan.

−Men hon kan inte lämna mig, grät Kim full med tårar och sprang till sina föräldrar och kramade dem.

−Vi kan hälsa på henne, sa Kims mamma,

−Okej, sa Kim. Nu?

− Nej, sa hans mamma. Kanske inte nu.

− Ja, ja, sa Kim.

Sen den dagen sörjer Kims familj det som hänt mormorn. Samtidigt är Kim lite glad för att ha en vän som Jenny och att känna skogen hemlighet.

Men en dag hände något ovanligt fantastisk. Det var en måndag och början på den sista veckan. Den dagen blev Kim väckt av någon!

Han var i stugan och hade en dröm där han och hans familj begraver mormor, och innan han vaknade grät han i (i drömmen) och ropade att han aldrig hade varit med om när någon dör. Där innan han öppnade ögonen liksom ekade det i huvudet på honom.

... men det fantastiska hände när han öppnade ögonen. För då...

−Mormor, utbrast Kim när han vaknade. Ska du inte vara i sjukhuset? Skulle du inte dö?

−Nej, sa hon. Din gamla mormor kommer att leva längre än vad du tror.

−Mår du bra, frågade Kim.

−Ja, sa hon!

Av: Katalin

• Läs början på "Kim och hemligheten"

Bild: Löv (foto: Billy Alexander, stock.xchng)