Jag går ut för att promenera bort alla tankar och snön faller lätt, lätt. Jag tänker att ord är snöflingor som försiktigt landar i min handflata. Jag kan iaktta dem, låta dem andas, öppna deras dörr och kika in. Och jag tänker på världen som ord. Alla träd i skogen jag går i är ord, alla fåglar som kvittrar är ord, i alla ting ser jag ord som är utspridda och det är min uppgift att samla ihop dem. För det är det enda sättet för mig att styra upp livskalabaliken som ständigt råder.

Jag har traskat bort mina funderingar, traskat in nya stigar och jag återvänder hem. Jag tar min tillflykt till poesidelen i min bokhylla och medan jag drar fingertopparna längs med böckernas ryggrader ser jag namn som Gunnar Ekelöf, Bruno K. Öijer, Tomas Tranströmer och Karin Boye sväva förbi. Det blir Tranströmer idag igen, som så många gånger förr. Bara för att han tycks förstå precis vem jag är och någonsin varit. Jag läser i Sorgegondolen:

”Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.

Det enda som lyser
är gula blommor.

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.”

Till slut är det dags att gå till sängs och jag släcker lampan, släcker ännu en dag och ligger orörlig i min säng. Jag vet att poesin är det enda beviset för att jag finns. När jag läser poesi finns jag till genom poetens ord, i mellanrummen mellan raderna finns bara jag, genom poetens ord får jag utrymme att känna, uppleva och finnas. Och när jag själv skriver poesi finns jag till genom mina ord, allt det jag aldrig någonsin annars kan vara, får jag vara då och det är mitt enda bevis för att jag funnits, finns, kommer fortsätta att finnas. När livet är lika mörkt som mitt rum är när natten faller, då vet jag att orden, poesin och konsten smeker natten till sömns och målar himlen till den ljusaste dag igen.

Av Leila Sabzevari

Följ Leilas blogg: Leilas ord