Själens historiker kallar hon sig, Svetlana Aleksijevitj, som 2015 fick Nobelpriset i litteratur. Aleksijevitj samlar fakta som en reporter, men hon behandlar dem som en kompositör. Hon väntar in rätt röster, för att återskapa klangerna och rytmen i nittonhundratalets blodiga historia.

Hon berättar om kvinnorna som stred för Stalin i Röda armén. Om kvinnan som fick mens mitt under ett anfall, som fick båda benen sönderskjutna, men kröp till partisanerna. Efter kriget undviker hon saluhallen - hon orkar inte se det röda i köttdiskarna. Hon hatar den röda färgen, och det är ett brott för en god kommunist.
 Aleksijevitj berättar om mannen som skickades på tio år i läger. Han kom tillbaka med en förtvinad arm och döv på ena örat. Han satte sig vid skrivbordet igen och började jobba, mittemot sin angivare! Båda visste att den andra visste. På julfesten drack de vodka tillsammans. Ingen av dem nämnde sveket med ett ord.
 Låter det svart? Det är det också - men mörkret har ett sällsamt skimmer. Som en svag men tydlig understämma klingar kärleken. Grannar, tanter och främlingar sträcker ut en hand. Godhet finns, till och med bland ryska slavarbetare. I form av en tapper liten skyddsängel, stor som en sparv ungefär.
 Svetlana Aleksijevitj hämtar sitt credo hos Dostojevskij: "Det finns bara en väg ur mörkret: att börja älska människorna. Att förstå dem med kärlekens hjälp."