Stallo bjuder nämligen inte på vidare mycket av vare sig tempo eller action, men desto mer av långsamt krypande obehag. Den pregnanta och detaljerade miljöskildringen bidrar till långsamheten. Det är kallt och tyst och snöigt och omisskännligt norrbottniskt. Jag kan nästan känna lukten av snö, känslan av minusgrader som biter i kinderna och smaken av lankigt kokkaffe.

Ett gammalt foto

Ganska länge är Stallo ändå en till största delen realistisk berättelse, och desto större effekt får det då när jag som läsare introduceras för en släkt som i ett av uthusen på sin gård gömmer några övernaturliga varelser. Liksom i förbigående introduceras de, och sedan finns de bara där, som om de vore något helt vardagligt. Tempot skruvas upp något efterhand, men det som dröjer sig kvar hos mig efteråt är ändå det långsamt krypande obehaget, känslan av att detta nästan nästan skulle kunna vara verklighet.

Text: Lisa Eriksson, mörkrädd bibliotekskonsulent
Bilder: Skog (Foto: Frida J, cc by-nc 2.0) ; Omslagsbild