Jag gick förbi alla skyltar utan att riktigt lägga märke till dem. Ingen ute på gatan verkade heller se, eller bry sig om, att en tjej i sjutton års åldern var på väg mot en förbjuden byggnad. Jag var misstänksamt förvånad över hur enkelt det varit att ta sig in i en där.

Jag var två meter från dörren innan någonting alls hände. En figur, klädd i svart från topp till tå, visade sig mitt framför mig. Jag hade varit så tankspridd, och gestalten hade dykt upp så snabbt att jag inte ens var säker på vart den kom ifrån. Jag kom över min chock ganska snabbt, och försökte i stället göra mig redo för vad som skulle hända näst.

– Välkommen hit, sa figuren och bugade djupt.

Bland alla slagsmålsinvolverande scener jag föreställt mig, var det denna som förvånade mig mest.

– Hej, sa jag, för jag kunde inte komma på vad annat jag skulle göra.

– Men Lina, hallå? Det är jag, Lukas.

Han drog av sig masken som täckte hans ansikte. Det var som han sa, det var min bardomsvän Lukas som gömt sig bakom luvan. Jag gjorde en grimas och slog honom lekfullt på armen. Nu kändes det fånigt att jag blivit så rädd.

– Varför behövde du spöka ut dig så? undrade jag.

– Det är hälften av det roliga! svarade han glatt.

Det roliga. Det fick mig att rysa inombords. Allt det här var bara en lek för honom. Lukas hade börjat gå mot byggnaden. 

 – Kom då! Alla andra är redan här, hojtade han över axeln.

Inne i den grå byggnaden var det svalt och fuktigt. Tillsammans med mina fem högljudda vänner var det inte alls läskigt, men jag skulle hellre bada i eld än att vara där ensam. Det fanns inte många möbler. Bara ett långt bord. Runt det var medlemmarna i den hemliga klubben samlade. De var redan mitt inne i en hetsig debatt.

– Nej, nej nej! skrek Pontus, som stod vi bordets ena kortsida.

– Tyst Pontus och lyssna nu, skrek Alice tillbaka från andra kortsidan.

Vad gör jag här? frågade jag mig själv.

– All borde lugna ner sig nu och…

– Det är hopplöst Maria, sa Anton som satt med huvudet i ena handen.

– Hej Lina! När kom du? sa Alice.

– MEN HÅLL TYST DÅ! vrålade Lukas plötsligt. Av någon konstig anledning blev alla tysta.

– Ok, det var det. Om alla håller med så tycker jag vi borde skita i allt det där snacket om bättre klubbnamn, och i stället gå vidare till viktigare saker, sa Maria.

– Som, vem som mördade Tina? sa Alice.

– Exakt, sa Pontus.

Vad gör jag här? undrade jag igen.

– På tal om det, så har jag faktiskt lite bra nyheter, sa Maria. Som ni vet, så var jag vid mordsplatsen några dagar sen och jag gjorde ett viktigt fynd där.

Maria log belåtet och började rota runt i sin väska. Plötsligt blev mina händer svettiga och rummet började gunga.

– Ta-da!

I handen höll Maria i en knuten plastpåse. I plastpåsen låg ett avlångt guldfärgat föremål. Rummet började gunga mer och mer. Jag fick kämpa för att hålla mig kvar i stunden.

– Vad är det? frågade Anton nyfiket.

– Detta, mina damer och herrar är locket till mördarens läppstift.

Först fanns det bara en chockad tystnad. Sen började Pontus skratta, sen Lukas, sen Alice. Till slut gapskrattade alla i rummet. Alla förutom jag. Vad gör jag här? Vad gör jag här? Det var här mina vänner var. Det var här jag borde vara. Men jag kunde inte passa in. Inte när de försökte lista ut vem det var som tog Tinas liv. Jag smög ut ur huset utan att någon märkte det.

Den gråa byggnaden låg vid en skog. I skogen låg en sjö. Jag stod vi kanten av sjön utan att veta hur jag kom dit. Världen började gunga igen. Rädslan, som jag nu kände så väl tyngde mig. Jag kunde inte gå, inte röra på benen. Jag gjorde det enda jag kunde göra. Det som jag måste göra. Jag tog ut ett kuvert ur fickan. I det låg ett kort brev och några hundralappar. Jag plockade ut pengarna och la ner dem i fickan igen. Sen rev jag sönder kuvertet och brevet. Jag lät bitarna falla ner i vattnet. Där flöt de en stund, sen sjönk de och snart fanns det inte mycket kvar av dem. Jag drog en lättad suck.

Jag drog ut ett andra föremål från min ficka. Jag kastade det så långt jag kunde, ut över vattnet. Det kändes bra, det kändes tryggt. Det var som om den tunga stenen i min mage blev lättare. Jag började gå tillbaka. Jag var redan halvvägs ur skogen när läppstiftet utan lock sjönk till botten av sjön.

Text: Maya 13 år, Uppsala
Bild: Läppstift (Foto: Afonso Lima, stock.xchng)

Maya var med och skrev en text i skrivaktiviteten Slå en tärning och skriv en berättelse!