Bostadsort

Enköping

Familj

Två vuxna barn, två hundar

Tre böcker ur min bokhylla

Svårt att välja. Genom blunda-pekametoden blev det dessa tre:

Grönköpings Jubileumskalender år 1941
Samuel Johnsons liv av James Boswell
Ett svunnet Uppsala av Gurli Taube

Platser i Uppland där jag hämtar inspiration

Tre (av många) inspirerande platser:

Botaniska trädgården i Uppsala
Brandskogsskeppet, hällristningsområde i Boglösa
Fridegårdsparken i Enköping

Om plattheten

Det här är en lovsång till plattheten.

Inte någon estetisk eller konstnärlig platthet utan den faktiska, uppländska plattheten, som jag inte visste att jag uppskattade förrän jag flyttade tillbaka till Uppland efter tjugofem år i Värmland.

I Värmland krullar sig landskapet på ett till synes osystematiskt sätt. Och det växer skog på det nästan överallt. Sikten skyms av höjder och granar. Vinden kommer inte fram utan måste ta en annan väg.

I Uppland finns det inga höjder eller granar, det finns fält med lera. Vinden visslar fram över dem så att de spelande lärkorna nästan blåser bort. Det är alltid motvind förresten, åt vilket håll man än går.

Nåja, visst finns det höjder och trän i Uppland också och visst finns det lera och lärkor i Värmland, men man kommer ingen vart om man inte generaliserar ibland, så nu gör jag det:
I Uppland är landskapet platt, himlen stor, man ser långt och man står stadigt eftersom underlaget är plant. Åka skidor är enkelt även för en amatör. Leråkrarna blänker vackert nyplöjda om våren, på hösten är de täckta av stubb som sticks om man går barfota. Leran kan vara glupsk också, den slök min gummistövel en gång på sextiotalet och jag fick linka hem på en stövelfot och en raggsocksfot, båda med vidhängande, tunga lerklumpar.

De där leråkrarna, den där motvinden och plattheten var ingenting man tänkte på som barn, de bara fanns där lika naturliga och ofrånkomliga som elastabyxorna och sockiplasten, som den trådiga kalvsyltan i skolmatsalen, som Lennart Hylands flint. Men de formade oss utan att vi märkte det, formade oss till upplänningar. Upplänningar definierar jag härmed som folk som tycker om att se långt, att ha en stor, vid himmel över huvudet, som kan stå länge med händerna i byxfickorna och se på när leran vänds om vårarna.

I Värmland har man ingen aning om vem man ska möta förrän de plötsligt dyker upp bakom en gran. I Uppland ser man att grannen tänker komma på besök så fort hon går ut genom sin dörr och man hinner sätta på kaffe och baka småkakor lagom tills hon är framme.

I Värmland har djuren, tex hararna, gott om gömställen. Om de hamnar på en väg kan de bli grymt överraskade av bilar som dyker upp bakom krön och kurvor. De uppländska hararna är stora och muskulösa och brungrå och måste själva skapa överraskningarna eftersom bilarna – och de själva - syns på två kilometers håll. Den som har kört ensam längs en rak väg över ett uppländskt fält någon tidig morgon måste som jag ha förvånats över att hararna väljer just det ögonblick när förmiddagens enda bil passerar för att springa över vägen så nära att de nästan snuddar vid kofångaren. Och ofta är de flera stycken  på rad som riskerar livet på det sättet. Man kunde tro att den uppländska haren är ovanligt dum men det tror inte jag – jag tror att det handlar om adrenalinkickar, och vem vet, kanske till och med om vadslagning.

Som författare påverkas man förstås av landskapet. Värmland är fullt av överraskningar, av spänning, javisst, och av sagor, de kommer flygande med fantasivindarna och landar i en skreva eller bakom en lagårdsdörr, och där blir de liggande i drivor tills någon hittar dem och plockar upp dem. I Uppland blåser sagorna omkring som vissna löv och det gäller att fånga dem i flykten innan de flyger vidare över gränsen till Sörmland eller Västmanland.

Det krävdes som sagt tjugofem år i Värmland och en återflytt till Uppland innan jag insåg att det var upplänning jag var. Allt det där som jag tagit för givet som barn fanns kvar: leran, motvinden, den vida himlen, plattheten. Jag som alltid trott att jag var rotlös, eller åtminstone att mina rötter var små och trådiga och utspridda i Finland och Estland och Ryssland – jag förstod plötsligt att här i Uppland har jag en rejäl pålrot, kvarlämnad på sextiotalet i en gummistövel långt nere i leran på en åker. Där ska jag bli stadigt stående och fortsätta försöka fånga sagor i flykten. Det känns väldigt bra.

/ Lena Arro

• Besök Lena Arros webbplats