Familj
Stor och utspridd över jorden

Tre böcker ur min bokhylla
Bibel i läderband med metallbeslag ur min farfars kvarlåtenskap. Inskrift: Denna Bibel till hör Bonden Mårten Skoglund i Nordingrå. Häggvik 1871 den 1 september.

Den schweiziske förafattaren Friedrich Dürrenmatts samlade verk i pappkartong.

Den franske poeten Werner Lambersys Accommodements des restes, tryckt på handgjort papper till poetens 60-årsdag 2001. Exemplar nr 15 av 80. Tryckt dedikation: "Pour Marianne Jeffmar"

Plats i Uppland där jag hämtar inspiration
Lunsenskogen, Fyrisån, Ekoln,  Holmen, Sunnerstaåsen, Güntherska Hovkonditoriet i Uppsala.

En nomad i litteraturen

Att vara globetrotter är inte så smart om man vill bli superkänd på sin hemort, till exempel som Uppsalaförfattare i Uppsala. Men tyvärr har jag mycket av globetrotter eller nomad i mig. Var jag än bott, i Sverige eller utomlands, har jag känt ett begär att gå vidare, att söka mig till nya miljöer, få ny inspiration. Jag tror att det ligger i mina gener. I den släktforskning jag bedrivit har jag bland annat hittat trådar bakåt till de så kallade svedjeryssarna, som vandrade från det inre Ryssland över Finland och norra Sverige till Värmland på 1600-talet.

Själv föddes jag i Ångermanland, i den lilla byn Grindnäset. Min far var ångermanlänning med estniska rötter, min mor härjedalska med tät anknytning till Norge. En av hennes anfäder utvandrade till Röros på 1600-talet, hittade koppargruvan och blev känd som "Den gamle grå", död vid 116 års ålder. Om honom har jag skrivit i bland annat romanen En vass obändig längtan. En annan av hans ättlingar är Sigrid Undset.

Bokens titel är också en symbol för mitt författarskap. Jag drivs ständigt av en vass obändig längtan till det oåtkomligas land. Om nymfolepsi, alltså längtan efter det oåtkomliga, har jag också skrivit i min doktorsavhandling Ways of Cognitive Action.

Till Uppsala kom jag första gången efter min studentexamen i Örnsköldsvik 1954. Jag hann knappt få min grundexamen förrän jag flyttade över till Stockholms Högskola. Därifrån gjorde jag avstickare till Göttingen i Tyskland och Leicester i England och hamnade till slut i Lund, där jag disputerade i psykologi.

Dittills hade jag varken kunnat titulera mig Uppsalaförfattare, Stockholmsförfattare eller Lundaförfattare. Men en sommar på Kosteröarna slog det till och jag skrev kriminalromanen Dödens ängel. Den blev min skönlitterära debut 1978, men jag hann aldrig bli någon "Kosterförfattare". I uppföljaren I Enslig Gård åkte jag skidor i Härjedalen, och i nästa uppföljare med samma privatdetektiv, Anna Grindnäs, rumsterade jag runt i det akademiska
Lund och gjorde utflykter därifrån till Danmark.

Min första roman utan epitetet "deckare", Älskade barn, kom till i Bryssel, där jag bodde i elva år, men den utspelades i Ångermanland och Finland. I nästa roman, Din styvmor Rebecka reste jag från Bryssel till Japan, som jag besökt några år tidigare.

I Hoppa opp i himlen, som kom tre år senare, var jag tillbaka i Ångermanland men gjorde ett kort besök i Irvington, USA.

Ytterligare tre år senare gav jag ut Sprickan i skallen, som jag skrivit i Schweiz, i byn Einsiedeln, där renässansgeniet Paracelsus växt upp 500 år tidigare. Vargens mjuka tassar, som följde tätt i spåren på Sprickan i skallen, utspelas däremot i Ångermanland i koncentrat liksom i LL-boken Flickan i ljungen. Det gör också den kortroman jag skrev på franska under tiden i Belgien, A l’ombre du sapin, som jag senare skulle översätta till svenska under titeln En kista av glas. (Nej, där for jag med osanning! I den boken låter jag huvudpersonen Emma från sin utsiktspunkt i sin kista av glas besöka både Kreta och USA.)

1997 flyttade jag till en gammal bondgård på Hallandsås. Där blev det fem kriminalromaner, men bara den fjärde, Ikaros hämnd, utspelas på Åsen. Den första, I skuggan av en lögn, rör sig mellan Stockholm och Härjedalen, den andra, Mördarens ankomst, stannar i Härjedalen. Det vill säga, det gör min belgiska privatspanare, Suzanne De Decker, som i likhet med sin skapare skaffar sig en stuga i "byn vid världens ände", Messlingen.

I roman nummer tre i serien arbetar Suzanne "hemifrån", det vill säga i Bryssel, men gör avstickare till Liège och Paris. I den femte och avslutande romanen i serien, Det största brottet, däremot reser hon till ett slott i de belgiska Ardennerna. Le Chateau de Montserrat är kalkerat på det schweiziska slottet Lavigny, där jag tillbringade några sommarlovsveckor som stipendiat.

När jag flyttat tillbaka till Uppsala 2006 kände jag ett starkt behov av att sammanfatta. Jag skrev memoarboken Till Marianne från A till Ö, En resa genom liv och böcker. Här uppsökte jag miljöer och författare runt om i världen, men av författarna bara sådana, som dedicerat böcker till mig. Jag valde 75 från många av de länder jag lärt känna.

Av ovanstående framgår tydligt att jag är ett hopplöst fall. Hur ska jag någonsin kunna titulera mig Uppsalaförfattare? Jag får väl i värsta fall ta till knep som andra, smartare författare, använt förr: att bygga in en Uppsalamiljö i min nästa roman. Där skulle Uppsala kunna få sällskap av Göttingen och Leicester. Eller varför inte Saô Paulo i Brasilien?

Den 13 december 2010
Marianne Jeffmar

Foto: Laurent Denimal

Läs mer:

• Besök Marianne arianne Jeffmars blogg