Tanja är född i Finland, men när Sverige behövde arbetskraft på 1960- och 70-talet flyttade familjen hit. Tanjas familj levde tillsammans med många andra invandrade finska familjer lätt isolerade från det svenska samhället.

Familjen blev kvar i Sverige

För Tanjas del var det tydligt att familjen hade en annan bakgrund än de svenska barnen och hon och hennes sex syskon fick ofta höra glåpord av andra barn för sitt språk. I familjen pratade man bara finska. Men familjen tänkte bara stanna i Sverige en kort period, ett år eller så, och behövde då inte lära sig svenska. Sen blev det ytterligare ett år och så ännu ett… Många finska familjer som kom vid denna tid hade ambitionen att arbeta hårt och sen återvända till Finland. Liksom Tanjas familj kom det sig i alla fall att många familjer blev kvar i Sverige.

Tryggheten i mormor

En stor trygghet för Tanja fanns hos mormor i Finland som man besökte varje sommar. De bodde tillsammans i mormors gamla hus mitt ute i finska skogen utan el eller rinnande vatten.

När Tanjas föräldrar skildes bestämde sig hennes mamma för att hon och syskonen skulle ”försvenskas”; de bytte efternamn och släppte det finska språket. Nu skulle de bli svenskar på riktigt! Så småningom glömde Tanja bort sin finska och kunde inte längre prata med mormor i skogen. Det blev istället ett samspel dem emellan och Tanja minns särskilt sin mormors svarta ögon.

Om vilsenhet

Tanja lyfte under kvällen på Stadsbiblioteket fram minoritetsfrågan och den känsla av vilsenhet som många hitflyttade får. För henne är förlusten av det finska språket den största sorgen och kanske också det som gör att hon känner att hon saknar sin finska identitet. Med sin pjäs vill hon berätta om den känslan för första gången.

För er som inte hade möjlighet att närvara under kvällen på Stadsbiblioteket finns en intervju med Tanja Lorentzon på SvtPlay.

• Läs om pjäsen "Mormors svarta ögon"

Text: Anna Sofia Perotti