Och i Wienerwald står träden kvar handlar om hur så kallade judekristna barn hämtades till Sverige från Wien i februari 1939 för att temporärt på nåder få vistas i landet. De kallades judekristna eftersom de var judar som konverterat till kristendomen och döpts och i och med det ansågs det mera viktigt att rädda dem undan nazismen. Svenska präster som bodde i Wien visste vad som pågick, Kristallnatten hade passerat. Stämningen i Wien dröp av ångest bland den judiska befolkningen, en befolkning som berövades all mänsklig värdighet.

Författaren, journalisten Elisabeth Åsbrink, fick av en märklig slump tillgång till en kartong med brev, brev som pojken Otto Ullman, som kom till Tollarp i Sverige som så kallade judekristet barn, fått av sina föräldrar i Wien. Otto valdes ut av Svenska Israelmissionen som ett av de barn som skulle räddas undan nazismen. Då han som 13-åring tillsammans med andra barn steg på tåget i Wien såg han sina föräldrar för sista gången. Kontakten upprätthölls genom brev, först skrevs de varje dag, tills det blev allt glesare och de helt upphörde i och med att föräldrarna fördes bort från Wien och kom i läger där de mördades.

Otto blir dräng på jordbruk i Sverige och kommer som 17-åring som dräng till godsherre Kamprad i Småland. Sonen i Ingvar i huset är vid tiden ansluten nazist, men de tar ändå emot ”judepojken” och Ingvar och Otto blir vänner.

Samtidigt som boken följer Ottos öden i Sverige berättas det om livet för de utsatta judarna i Wien, hur det steg för steg försämras. Det är gripande att läsa om hur Ottos föräldrar försöker att försköna sitt liv för att inte oroa sin son, hur de tror att de ska återse varandra en dag i en bättre framtid. Föräldrarna är glada över att Otto kan äta frukt och grönsaker, att han får gå ute i parker, något som är förbjudet för hans jämnåriga i hemstaden. Sedan eskalerar ondskan och förföljelsen alltmer. Det outhärdliga beskrivs i boken, men i inte i breven till sonen.

Ett avsnitt handlar om hur tolv judiska läkare från Tyskland förvägrades visum till Sverige, eftersom de dels skulle ta arbete från svenska läkare och dels skulle försämra den svenska folkrasen genom sin inblandning. Man känner skam, när man läser det. Tyvärr påminner det om hur vi idag vill styra flyktingpolitik med hänsyn till den svenska arbetsmarknadens krav.

Det hemska med boken är att den ger paralleller till vår tid, hur vi ser på flyktingar nu, att de ska vara tacksamma för att de fått komma hit, att vi inte kan orka med för många flyktingar på en ort, för det stör invånarna om de blir för många, att flyktingar är en sorts lägre okunniga människor. Hur vi förpassar människor tillbaka till säker död och tortyr. Numera har vi också genom media bättre kunskap om vad som pågår i världen runt omkring oss och då borde vi agera på ett annat sätt.

Ska du bara läsa en bok denna säsong, läs Och i Wienerwald står träden kvar. Den är helt osentimental, tar fram verkligheten så brutal som den är, smärtsam, eftertänksam och lärorik.