Jag har alltid älskat att skriva, redan då jag gick på mellanstadiet och texterna endast handlade om häxor och prinsessor. Men mitt skrivande kom igång på riktigt under högstadiet. Jag hade tröttnat måttligt på högstadiepoesin, de förutsägbara rimmen på hjärta och smärta och ville skapa något nytt. Jag satt uppe sena nätter och bara skrev. Det var som en reningsprocess. Jag fick ur mig allt som jag gick och bar på; tonårsfrustrationen och identitetsproblemen. När mina känslor blev till ord på papper kunde jag koppla samman min kropp och själ och göra det abstrakta till verklighet. När jag sedan började ettan på gymnasiet och fick en helt fantastisk författarinna, Susanne Levin som svensklärare tog mitt skrivande en ny vändning. Jag fick feedback, jag hade någon som trodde på mig och som vägledde mig i denna skrivardjungel. Jag utvecklades otroligt mycket under det året och efter att nu ha börjat mitt andra år känner jag att jag har en helt annan relation till skrivandet. Jag inspireras på ett annat sätt och kan nu sätta ord på det jag känner utan att det blir klyschigt eller för uppenbart. Jag har nog helt enkelt börjat hitta min egen stil, min egen röst inom skrivandet. Och ju längre tiden går upptäcker jag olika metoder för att sätta ord på det jag vill berätta.

Jag har upptäck att det är jätteviktigt att man skriver mycket. Man måste bearbeta, skriva om, kasta, börja om på nytt och skriva hela tiden tills man hittar sin grej. Och man kanske aldrig hittar den. Men man hittar något som är mer bearbetat och mer färdigt om man skriver mycket. Och det som är ännu mer viktigt än att skriva mycket är att aldrig förlora hoppet. När jag säger att jag vill bli författarinna brukar folk med ett belevat leende på läpparna skratta till lite och det märks att de tänker: ”men lilla gumman, vänta bara tills du växer upp och inser att det inte är så lätt…” Nej, författaryrket är inte lätt och alla kan inte bli bra skribenter och leva på det. Men alla kan inte heller bli lärare, taxichaufförer eller frisörer. Var och en har sin plats och sitt yrke. Så varför inte satsa på det man älskar? Om du som jag älskar att skriva, skriv mycket, strunta i de som säger att du inte kan och låt dig inspireras av allt i livet. Lita på konstens makt och att den kommer ta dig dit du vill; det tänker i alla fall jag göra!

Text: Leila Sabzevari