Nu är det snart Påsk igen. Påskfirandet har ändrats mycket sen jag var barn på 50-talet
Detta innehåll har flyttats över från vår gamla webbplats och ser kanske inte perfekt ut. Har du funderingar kring innehållet kan du kontakta biblioteket.
Ägg och sill åt man då som nu men påskskinka var ett okänt begrepp. Påskkäring klädde man ut sig till men man gick inte omkring och tiggde godis.
Fjädervipporna hade sin plats i påskriset på köksbordet, aldrig utomhus i buskarna. På långfredagen var biografer, kiosker, affärer, caféer och danshak stängda, alla skulle hålla sig hemma och man besökte inte ens vänner.
Små förskjutningar av våra seder och bruk sker hela tiden. Under århundradenas lopp blir förändringarna med tiden genomgripande. Påsken, som vi känner den i Sverige idag, har kommit att få ett innehåll som skiljer sig rejält från varför och hur man firade den i ett förkristet judiskt sammanhang.
Den judiska påsken
Andra Moseboken i Gamla testamentet berättar om hur israeliterna, som levt i över 400 år som slavar i Egypten, tog sig därifrån under Moses ledning cirka 1500 år före Kristus. Det tog dem 40 år att nå Kanaan, (Nuvarande Palestina och Israel), landet Gud hade lovat dem, landet som flödade av mjölk och honung.
Det är för att högtidlighålla minnet av uttåget ur Egypten judarna firar påsk. Ordet påsk kommer från det hebreiska ordet pasach som betyder ”passera förbi” eller ”skona”. Det syftar på hur Gud meddelade Moses att han skulle döda alla förstfödda i varje egyptiskt hem men passera förbi de hus där man smort in dörrposten med blod från ett lamm, ett offerlamm.
Ett självklart inslag i den judiska påsken är det osyrade brödet, också det en påminnelse om flykten ut ur Egypten då man inte hann låta brödet jäsa. Påsken kallas också ”det osyrade brödets högtid”
Om uttåget ur Egypten har
Alojz Rebula
skrivit romanen
Imorgon över Jordan. Det är den israeliske skrivaren Absaloms berättelse om de tolv israeliska stammarnas äventyrliga och dramatiska vandring ut ur Egypten med allt vad det innebär av hopp, längtan, misströstan, missämja, uppgivenhet och till och med uppror.
Den kristna påsken
Som tusentals andra judar kom Jesus till Jerusalem vid påsktiden för att fira den årliga festveckan pasach då påskalammet slaktades i Jerusalems tempel. Enligt evangelietexterna i Nya testamentet visste dock Jesus i förväg vilket öde han gick till mötes, han visste att han skulle förrådas, korsfästas och uppstå från det döda.
I tid sammanföll alltså dessa händelser med det judiska påskfirandet. Jesus lärjungar och andra efterföljare fortsatte att fira påsk men kom att ge firandet en ny innebörd. Fokus kom att hamna på Jesus död och framför allt på hans uppståndelse.
Här kan vi gissa oss till hur en gradvis omtolkning av olika element och symboler sker för att passa nya trosföreställningar, nya tankesystem. Jesus liknas vid ett påskalamm då han ”slaktas” på korset och då hans blod rinner för att rädda människorna från synd på samma sätt som lammets blod räddade israeliterna då Gud straffade egyptierna genom att döda alla förstfödda i landet. Och det osyrade brödet lever vidare i form av oblater vid den kristna nattvardsgången.
När kristendomen börjat sprida sig in i Romarriket ville man så småningom tvätta bort det judiska arvet. Därför beslutades vid konciliet i Nicaea år 315 att den kristna påsken inte skulle infalla samtidigt med den judiska. Det var då man bestämde det som gäller i Sverige än idag, nämligen att påskdagen alltid infaller den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen.
Hedniska inslag
Påskris, påskägg och påskkäringar då, var kommer allt det ifrån? Här talar etnologerna om förkristna traditioner. Man talar om hur en så kallad risningssed kan följas tillbaka till antiken, hur det kan handla om skämtsamt nojs mellan pojkar och flickor eller ha en djupare innebörd med anknytning till det grönskande risets magiska krafter.
Man talar om ägg som en uråldrig symbol för livskraften, för fruktsamheten och man talar om bondesamhällets folktro på häxor och trolldom. Man konstaterar att den kristna kyrkan alltid varit benägen att stöpa om element med hedniskt ursprung så att de passar in i en kristen kontext.
Jesus i skönlitteraturen
Skönlitterära författare har naturligtvis fascinerats av den historiska personen Jesus.
En av dem är
José Saramago
som skrivit boken
Evangeliet enligt Jesus Kristus. Det är en kontroversiell bok där vi möter en Jesus som har en konfliktfylld relation med Gud, som frågar sig hur mänskligt lidande kan vara förenligt med Guds kärlek och som på korset ber människorna förlåta Gud och inte tvärtom.
Norman Mailer
har också gett sig i kast med samma tema i den snarlika titeln
Evangelium enligt Jesus. Även här förs diskussionen om gott och ont, men Mailers Jesus tar inte avstånd från Gud men är kritisk till dem som gör anspråk på att vara hans efterföljare.
Även i
Kristi sista frestelse
av
Nikos Kazantzakis
framträder Jesus som en man av kött och blod med mänskliga känslor, med lidelser och tvivel och även här får kampen mellan gott och ont en central plats i romanen.
Marianne Fredriksson
ger oss en bild av Jesus och hans tid ur ett kvinnligt perspektiv i boken
Enligt Maria Magdalena.
Hjalmar Söderberg
beskriver Jesus som en politisk ledare som egentligen var samma person som rövaren Barabbas i romanen
Jesus Barabbas. Och korsfästningen - ja den ägde aldrig rum
I serieform med skickligt gjorda teckningar finns också berättelsen om Jesus liv, hans liknelser och mirakel skildrat av lärjungen Petrus. Det är den danske serietecknaren
Peter Madsen
som är upphovsman till
Människosonen : berättelsen om Jesus .