Palmemordet i litteraturen

Den 28 februari 1986 mördades Olof Palme på Sveavägen i Stockholm. Det är nu 30 år sedan och mordet är fortfarande olöst 2016. Det har gett upphov till en mängd spekulationer och teorier genom åren och ett mycket stort antal böcker har skrivits om Palmemordet.

Olof Palme
Olof Palme (1927-1986) sköts på Sveavägen den 28 februari 1986. Inte långt efter mordet började de första böckerna om händelsen att publiceras. Söker man på ordet "palmemordet" i vår nationella bibliotekskatalog LIBRIS (2016) får man ca 150 träffar på unika titlar fördelade över samtliga år sedan dess med toppar i slutet av 80-talet samt vid 20-årsminnet 2006.

Teorier och spår

I dessa böcker får vi ta del av teorier, hypoteser, spekulationer och av fakta, om allt från ensamma våldsverkare till storpolitiska scenarier.

Böckerna redogör för polisarbetet på mordnatten och därefter, polisens framgångar och tillkortakommanden kommenteras, insatser av personer som Hans Holmér, Jörgen Almblad, Hans Ölvebro, P-G Näss, Ebbe Carlsson, Carl Lidbom och Anna-Greta Leijon skärskådas, jurister kommer till tals, deckarförfattare hakar på med skönlitterära verk, de så kallade privatspanarna publicerar sig flitigt och ställer frågor som inte tycks få några svar. Böckerna handlar om 33-åringen, om Christer Pettersson, om PKK-spåret, polisspåret, Iran-spåret, Sydafrika-spåret…

En av de senaste i raden är Konspiration Olof Palme (2015) av Gunnar Wall som för övrigt skrivit en hel del tidigare om mordet. Wall menar att mycket pekar på att det var ett välplanerat politiskt attentat. Kunde det ha varit farligt att utreda frågan då för 30 år sedan? Kanske är Sverige av idag berett att ta till sig sanningen om mordet på vår statsminister. Det är en väl underbyggd redogörelse för en lång rad intressanta fakta, däribland de diskutabla omständigheterna kring en annan stor statsmans död - Dag Hammarskjöld.

 

 

 

 

 


Innehållet i många böcker passar in under fler än en rubrik nedan, men ett försök har ändå gjorts att ge några få exempel på Palme-utredningens olika inriktningar som satt spår i litteraturen.

33-åringen

Den så kallade 33-åringen, Victor Gunnarsson, blev den förste att utpekas som Palmes mördare. Han var anhängare av den extremistiska rörelsen EAP och han närde ett uttalat hat mot Olof Palme. Den kriminalinspektör som ledde förhören av honom, Börje Wingren, blev så pass övertygad om Gunnarssons skuld att han författade boken Han sköt Olof Palme (1993). Wingren ansåg att man gripit rätt man från början.

Andra böcker som kommenterar spåret med 33-åringen är Mörkläggning : statsmakten och Palmemordet (1997) och Mordgåtan Olof Palme (2010) av Gunnar Wall och dessutom Victor Gunnarssons egen bok under pseudonymen "33-åringen" Jag och Palmemordet (1988).

PKK-spåret och Ebbe Carlsson-affären

Omslagsbild till Ebbe mannen som blev en affär
De flesta författare är kritiska till den förste spaningsledarens, Hans Holmérs, ensidiga fokus på PKK-spåret. Holmér hade inledningsvis en teori som gick ut på att den  kurdiska organisationen PKK skulle ha mördat Olof Palme som en hämnd för att PKK hade klassats som terroristorganisation. Det är här bokförläggaren Ebbe Carlsson kommer in i bilden och den så kallade Ebbe Carlsson-affären rullas upp.

Hans Holmér själv ger sin syn på mordet i Olof Palme är skjuten! (1988). Emot honom höjs många starka röster, till exempel Gunnar Wall i ovan nämnda böcker och också i Världens största politiska skandaler : lögner, lustar, statshemligheter (2008), samt Lars Borgnäs i En iskall vind drog genom Sverige (2006).

Ebbe Carlsson-affären blir ytterligare belyst i Anders Isaksson Ebbe – mannen som blev en affär (2007) och i Per Ahlin/Mats Bergstrand Den godhjärtade buffeln : en bok om Carl Lidbom (1997).

DN-journalisten Ann-Marie Åsheden hade under Hans Holmérs tid som mordutredare beviljats hemliga möten med spaningsledningen för att på nära håll kunna följa händelseutvecklingen. Hon ger sin bild av detta i Förbannelsen (2012)

Den så kallade privatspanaren Sven Anér driver tesen att det är något som inte stämmer i den officiella historieskrivningen i Affären Chamonix (1992)

Tomas Kanger visar hur Hans Holmér genom sin inkompetens praktiskt taget omöjliggör en lösning på mordet i Mordet på Olof Palme (1987) (Finns som e-bok)

Christer Pettersson

Ingemar Krusell var spaningsledare i polisens så kallade Palmegrupp. Han slår fast att gärningsmannen var Christer Pettersson i Palmemordets nakna fakta (1998). Andra förkastar det kategoriskt, till exempel Borgnäs och Wall (se ovan). Det gör även Leif GW Persson i Brottstycken (1993) och också i sin skönlitterära bok Faller fritt som i en dröm (2007).

Brottsmålsadvokaten Claes Borgström ger en initierad analys av fallet, inte minst inifrån rättegångsförhandlingarna mot Christer Pettersson, i boken Rättegången om mordet på Olof Palme : en advokats analys (1991).

Polisspåret och konspirationsteorier

Omslagsbild till Palmemordet: de sammansvurna
Gemensamt för många av böckerna är att de är starkt kritiska till hur polisutredningen sköttes och hur myndigheter agerade. Denna kritik framförs alldeles oavsett vad författaren för övrigt har för uppfattning i skuldfrågan. Den riktar in sig på polisens inkompetens i bästa fall och i värsta fall på deras direkta medverkan till mordet. Här talas det om högerextrema poliser och militärer med ett starkt Palme-hat, ibland med uppdrag utifrån, exempelvis från CIA eller Sydafrika, som skulle ha konspirerat för att döda Olof Palme.

Den så kallade privatspanaren Sven Anér hör till dem som ansluter sig till polisspåret. Böckerna Palmemordet och de sammansvurna (2011), Mordet på Olof Palme : Polisspåret (1988), Cover-up: Palmemordet (1999) och Palmegåtan - mot en lösning! (2002), Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme (2012), Palmemordet: affären Anti Avsan (2008) är några ur hans rikhaltiga produktion i ämnet.

I Nationens intresse : har svenska folket vilseletts om ubåtarna, Estonia och mordet på Olof Palme? (2011) undrar Lars Borgnäs om myndigheterna medvetet underlåtit att söka sanningen eftersom spåren pekar rakt in i statsapparaten. Karl N. Alvar Nilsson behandlar palmehatet och högerextremistiska organisationer i Ondskan, hatet, mordet (2002), tidigare rikspolischefen Carl Persson är mycket kritisk till utredningen i sin bok Utan omsvep: ett liv i maktens centrum (1991). Kerstin Vinterhed tar upp Palme-hatet som bakgrund till högerextrema polisers agerande iMordet: om öppna och dolda motsättningar bakom Palmemordet (2011).

Inkompetens och brister i den svenska polisledningen vid extraordinära händelser, bl.a. vid Palme-mordet, diskuteras i Kris i ledningen för svensk polis (2008) av polisintendent Eric Rönnegård. Dan Hansén och Ahn-Za Hagström har en liknande ingång i I krisen prövas ordningsmakten (2004).

Konspirationsteori, hur den uppkommer och dess historia analyserar Erik Åsard i Det dunkelt tänkta: konspirationsteorier om morden på John F. Kennedy och Olof Palme (2006). Detsamma gör dessförinnan ett antal journalister och skribenter i Världens största konspirationer (2002).

En särställning i Palme-litteraturen har Kari och Pertti Poutiainens bok Inuti labyrinten (1995). Det är en 880 sidor tjock tegelsten som oerhört grundligt, sakligt och minutiöst går igenom alla viktiga aspekter av Palme-utredningen. Det finns de som menar att Edenmans och Juristkommissionens rapporter om Palme-utredningen ter sig undermåliga och oseriösa vid en jämförelse med bröderna Poutiainens unika detaljrikedom.

Skönlitteratur

Omslagsbild till Faller fritt som i en dröm.
I bokfloden av Palme-litteratur dyker en och annan skönlitterär titel upp. Naturligt nog är det i deckargenren böckerna hamnar. Först och främst bör nämnas kriminolog Leif GW Persson som i sin bok Faller fritt som i en dröm (2007) utvecklar ett spår som ter sig bestickande. I hans persongalleri finns både fiktiva och verkliga personer och boken ger därför ett autentiskt intryck.

En blandning av fiktiva och verkliga personer finns också i Anders Leopold Elmquists Det svenska trädet skall fällas: en thrillerdokumentär om mordet på Olof Palme (2007) och samme författares Satans marionetter (1991) är en nyckelroman där CIA sägs ligga bakom mordet.

Advokaten och bästsäljande författaren Jens Lapidus intrig berör Palmemordet i Aldrig fucka upp (2008), Kjell-Olof Bornemark låter en förbittrad och förtidspensionerad outsider mörda landets statsminister utanför en biograf i Skyldig utan skuld (1989), och journalisten Stig Edling, med många reportage från samhällets botten bakom sig, väljer av integritetsskäl den skönlitterära formen i Mutan, mördaren och modern : 18 rättvisa betraktelser från svenska botten (1998).

Förra året kom så Ulf Broberg med kriminalromanen Den tredje mannen (2015), ett kriminalfall med kopplingar till Palmemordet. Lars Åke Augustsson ger en tidsskildring om tre ungdomar som på olika sätt har anknytning till händelserna på Sveavägen i boken med just titeln Sveavägen (2000)


Läs mer:

Text: Gun Johansson

Bild: Olof Palme tidigt 70-tal (bild 1). Övriga bilder omslagsbilder. 

Målgrupp:

Skrivet av: Gun Johansson den 8 februari 2012