Den 28 februari 1986 mördades Olof Palme på Sveavägen i Stockholm. Det är nu 30 år sedan och mordet är fortfarande olöst 2016. Det har gett upphov till en mängd spekulationer och teorier genom åren och ett mycket stort antal böcker har skrivits om Palmemordet.
Detta innehåll har flyttats över från vår gamla webbplats och ser kanske inte perfekt ut. Har du funderingar kring innehållet kan du kontakta biblioteket.
Olof Palme (1927-1986) sköts på Sveavägen den 28 februari 1986. Inte långt efter mordet började de första böckerna om händelsen att publiceras. Söker man på ordet "palmemordet" i vår nationella bibliotekskatalog LIBRIS (2016) får man ca 150 träffar på unika titlar fördelade över samtliga år sedan dess med toppar i slutet av 80-talet samt vid 20-årsminnet 2006.
Teorier och spår
I dessa böcker får vi ta del av teorier, hypoteser, spekulationer och av fakta, om allt från ensamma våldsverkare till storpolitiska scenarier.
Böckerna redogör för polisarbetet på mordnatten och därefter, polisens framgångar och tillkortakommanden kommenteras, insatser av personer som Hans Holmér, Jörgen Almblad, Hans Ölvebro, P-G Näss, Ebbe Carlsson, Carl Lidbom och Anna-Greta Leijon skärskådas, jurister kommer till tals, deckarförfattare hakar på med skönlitterära verk, de så kallade privatspanarna publicerar sig flitigt och ställer frågor som inte tycks få några svar. Böckerna handlar om 33-åringen, om Christer Pettersson, om PKK-spåret, polisspåret, Iran-spåret, Sydafrika-spåret…
En av de senaste i raden är
Konspiration Olof Palme
(2015) av
Gunnar Wall
som för övrigt skrivit en hel del tidigare om mordet. Wall menar att mycket pekar på att det var ett välplanerat politiskt attentat. Kunde det ha varit farligt att utreda frågan då för 30 år sedan? Kanske är Sverige av idag berett att ta till sig sanningen om mordet på vår statsminister. Det är en väl underbyggd redogörelse för en lång rad intressanta fakta, däribland de diskutabla omständigheterna kring en annan stor statsmans död - Dag Hammarskjöld.
Innehållet i många böcker passar in under fler än en rubrik nedan, men ett försök har ändå gjorts att ge några få exempel på Palme-utredningens olika inriktningar som satt spår i litteraturen.
33-åringen
Den så kallade 33-åringen, Victor Gunnarsson, blev den förste att utpekas som Palmes mördare. Han var anhängare av den extremistiska rörelsen EAP och han närde ett uttalat hat mot Olof Palme. Den kriminalinspektör som ledde förhören av honom,
Börje Wingren, blev så pass övertygad om Gunnarssons skuld att han författade boken
Han sköt Olof Palme
(1993). Wingren ansåg att man gripit rätt man från början.
Andra böcker som kommenterar spåret med 33-åringen är
Mörkläggning : statsmakten och Palmemordet
(1997) och
Mordgåtan Olof Palme (2010) av
Gunnar Wall
och dessutom
Victor Gunnarssons egen bok under pseudonymen
"33-åringen"Jag och Palmemordet
(1988).
PKK-spåret och Ebbe Carlsson-affären
De flesta författare är kritiska till den förste spaningsledarens, Hans Holmérs, ensidiga fokus på PKK-spåret. Holmér hade inledningsvis en teori som gick ut på att den kurdiska organisationen PKK skulle ha mördat Olof Palme som en hämnd för att PKK hade klassats som terroristorganisation. Det är här bokförläggaren Ebbe Carlsson kommer in i bilden och den så kallade Ebbe Carlsson-affären rullas upp.
Ebbe Carlsson-affären blir ytterligare belyst i
Anders IsakssonEbbe – mannen som blev en affär
(2007) och i
Per Ahlin/Mats BergstrandDen godhjärtade buffeln : en bok om Carl Lidbom
(1997).
DN-journalisten
Ann-Marie Åsheden
hade under Hans Holmérs tid som mordutredare beviljats hemliga möten med spaningsledningen för att på nära håll kunna följa händelseutvecklingen. Hon ger sin bild av detta i Förbannelsen
(2012)
Den så kallade privatspanaren
Sven Anér
driver tesen att det är något som inte stämmer i den officiella historieskrivningen i
Affären Chamonix
(1992)
Tomas Kanger
visar hur Hans Holmér genom sin inkompetens praktiskt taget omöjliggör en lösning på mordet i
Mordet på Olof Palme
(1987) (Finns som e-bok)
Christer Pettersson
Ingemar Krusell
var spaningsledare i polisens så kallade Palmegrupp. Han slår fast att gärningsmannen var Christer Pettersson i
Palmemordets nakna fakta
(1998). Andra förkastar det kategoriskt, till exempel Borgnäs och Wall (se ovan). Det gör även
Leif GW Persson
i
Brottstycken
(1993) och också i sin skönlitterära bok
Faller fritt som i en dröm
(2007).
Brottsmålsadvokaten
Claes Borgström
ger en initierad analys av fallet, inte minst inifrån rättegångsförhandlingarna mot Christer Pettersson, i boken
Rättegången om mordet på Olof Palme : en advokats analys
(1991).
Polisspåret och konspirationsteorier
Gemensamt för många av böckerna är att de är starkt kritiska till hur polisutredningen sköttes och hur myndigheter agerade. Denna kritik framförs alldeles oavsett vad författaren för övrigt har för uppfattning i skuldfrågan. Den riktar in sig på polisens inkompetens i bästa fall och i värsta fall på deras direkta medverkan till mordet. Här talas det om högerextrema poliser och militärer med ett starkt Palme-hat, ibland med uppdrag utifrån, exempelvis från CIA eller Sydafrika, som skulle ha konspirerat för att döda Olof Palme.
Inkompetens och brister i den svenska polisledningen vid extraordinära händelser, bl.a. vid Palme-mordet, diskuteras i
Kris i ledningen för svensk polis
(2008) av polisintendent
Eric Rönnegård.
Dan Hansén
och
Ahn-Za Hagström
har en liknande ingång i
I krisen prövas ordningsmakten
(2004).
En särställning i Palme-litteraturen har
Kari
och
Pertti Poutiainens bok
Inuti labyrinten
(1995). Det är en 880 sidor tjock tegelsten som oerhört grundligt, sakligt och minutiöst går igenom alla viktiga aspekter av Palme-utredningen. Det finns de som menar att Edenmans och Juristkommissionens rapporter om Palme-utredningen ter sig undermåliga och oseriösa vid en jämförelse med bröderna Poutiainens unika detaljrikedom.
Skönlitteratur
I bokfloden av Palme-litteratur dyker en och annan skönlitterär titel upp. Naturligt nog är det i deckargenren böckerna hamnar. Först och främst bör nämnas kriminolog
Leif GW Persson
som i sin bok
Faller fritt som i en dröm
(2007) utvecklar ett spår som ter sig bestickande. I hans persongalleri finns både fiktiva och verkliga personer och boken ger därför ett autentiskt intryck.
Advokaten och bästsäljande författaren
Jens Lapidus
intrig berör Palmemordet i
Aldrig fucka upp
(2008),
Kjell-Olof Bornemark
låter en förbittrad och förtidspensionerad outsider mörda landets statsminister utanför en biograf i
Skyldig utan skuld
(1989), och journalisten
Stig Edling, med många reportage från samhällets botten bakom sig, väljer av integritetsskäl den skönlitterära formen i
Mutan, mördaren och modern : 18 rättvisa betraktelser från svenska botten
(1998).
Förra året kom så
Ulf Broberg
med kriminalromanen
Den tredje mannen
(2015), ett kriminalfall med kopplingar till Palmemordet.
Lars Åke Augustsson
ger en tidsskildring om tre ungdomar som på olika sätt har anknytning till händelserna på Sveavägen i boken med just titeln
Sveavägen
(2000)
