Otåligt börjar jag stampa med foten i golvet. Jag kan inte låta bli. I hela kyrkan hörs mitt stampande, likt en klocka, som räknar ner till någoting. Alla fortsätter att blunda. Försöker att ignorera, försöker intala sig själva om att allt är som vanligt och att allt är bra. Jag vet att de har fel. Plötsligt känner jag hur min fot stampar hårdare och snabbare, utan att jag gör någonting. Jag kan knappt andas. Min fot rör sig och det är inte av min vilja. Ett högt dån hörs. Dörren öppnas. En stark vind får ljusen att slockna och även min fots rörelser att avta. Fem poliser rusar in.

- Ni måste utrymma lokalen. Nu!, ropar en av dem. Detta är ett nödfall!

I panik börjar folk att ta sig mot dörren. Jag följer strömmen. Väl därute hör jag sirener. Mitt hjärta bultar så hårt att jag är rädd för att det ska ramla ut. Ett av kyrkans höga torn brinner, i stora, fladdrande lågor. Himlen är täckt av grå moln. Borta vid en mur ser jag den svartklädda kvinnan. Hon står helt stilla och bara stirrar på elden. Jag springer fram till henne. Jag måste få veta vad som hänt, men innan jag ens kommer på vad jag ska säga vänder hon sig om, öppnar munnen och säger:

- Är det inte vackert?

Jag förstår inte vad hon menar. Vackert?! En kyrka som brinner? Poliser och brandmän? Skrämda människor? Kallar hon det vackert? Hon ser mitt ansiktsuttryck och fortsätter:

- Jag har länge kämpat för att kyrkan ska få stå kvar. Suttit i domstolen, pratat med kommunen... Jag har gjort allt, utan någon större framgång. Nu ikväll fick de nog så de skickade polisen för att få mig att ändra mig. De förstår visst inte! Det är inte bara jag som vill att kyrkan ska stå kvar! Här har de beviset.

Hon ler mot mig. Jag förstår fortfarande inte. Vad menar hon? Tillsammans står vi och bara tittar på elden, en lång stund. Vi är inne i våra egna tankar, i våra egna världar. Det är som att titta på film. Plötsligt säger hon:

- Tror du på Gud?

Jag vet inte vad jag ska svara. Frågan känns så djup på något sätt. Brandmännen hissar upp en stege mot tornet. En stark vattenstråle skjuter mot elden. Inget händer. Lågorna fortsätter att dansa.

- Jag vet inte riktigt, hör jag mig själv säga.

Jag rodnar. Tänk om jag sårade henne.

- När jag var liten fick jag ett tecken. Min klass var på en utflykt till en strand. Runtom stranden växte en tät skog. Jag hade glömt badkläder och hade inget att göra. Alla mina kompisar badade. Så jag gick in i skogen för att leta efter rådjur. Jag älskade djur när jag var liten. Snart hörde jag inte skrattet av mina klasskamrater längre, bara vindens sus. Jag var vilse. Det var då jag såg den. En fågel. Guldskimrande och gåtfull. Jag kände att den ville mig väl så jag följde efter den och snart såg jag stranden igen! Fågeln flög upp mot himlen och kom aldrig tillbaka. Efter den dagen började jag tro på Gud. Jag var helt säker på att det var han som hjälpt mig ut ur skogen. Du får tro vad du vill, att jag är galen eller ej, men jag vet att det var han som tände elden och att det bara är han som kommer kunna släcka den.

Hennes röst lät allvarlig. Jag tittade in i hennes djupblå ögon.

- Men hur ska det få dem att ändra sig? Det ger dem ju ännu ett skäl att riva kyrkan, om ena tornet är helt nerbränt menar jag.

- Tornet kommer inte att brinna ner. Du ska få se! svarar hon och pekar upp mot himlen.

I det ögonblicket börjar regnet att ösa ner. Brandmännen stannar upp. Poliserna stannar upp. Allas blickar riktas upp mot tornet. Elden förvandlas till rök och röken stiger upp mot himlen och blir ett med molnen. Himlen återtar sin blå färg. Tornet står där som om ingenting hänt. Människorna gapar av häpnad. Kvinnan tar ett steg framåt. Höjer rösten och säger:

- Det är Guds vilja att kyrkan ska stå kvar, nu måste ni tro mig!

Alla vänder sig om. En polisman kliver fram och säger efter en stund av återhämtning:

- Kyrkan får stå kvar!

Jag står i mitt rum, tittar ut genom fönstret. Ute gnistrar stjärnorna. Långt där borta ser jag kyrkans två torn sticka upp mot himlen. Jag tänker på det där hon berättade, om tecknet hon fått som barn. Kanske var det där med foten ett tecken. Kanske var det ett sätt för honom att visa sig. Att visa sig bara för mig. Att berätta vad han snart skulle göra och att han verkligen finns. Jag vet inte. Allt var så overkligt. Kanske var allt hon berättade något hon hittat på eller drömt och det med foten bara inbillning. Jag vet inte. Jag tror att man får välja vad man vill tro på.

Jag ligger i sängen och tänker. Jag har bestämt mig för att tro. Att tro på Gud. Tystnaden sjunger mig till söms. Ute gnistrar stjärnorna. Långt där borta sticker kyrkans två torn upp mot himlen. Utanför fönstret flyger en fågel. Guldskimrande och gåtfull.

Text: Alicia
Bild: Eld (foto: Andreas Krappweis, stock.xchng)

Läs mer:

• Sara Ohlssons början av "Polisen i kyrkan"