Jag blev tvungen att slita min blick från polisen när hans blick mötte min och jag vände mig fort om igen och låtsades som om jag bara hade kollat mig runt för ett ögonblick. Jag vände min blick mot taket och studerade de detaljerade målningarna som fanns där. Jag lät min blick vandra över de snirkliga mönstren som spridde sig ut över hela taket. När jag hörde de tunga fotstegen av kängor gå tungt över det kalla kyrkgolvet slet jag min blick från taket och vände mig om för att se polisen komma i min riktning med snabba steg. Mitt hjärta började slå hårdare och jag kände rädslan sprida sig ut i hela kroppen när han var bara steg ifrån mig. Vad som hände sedan gick så fort att jag inte hann ta in det hela. Hela rummet hade blivit knäpptyst och sekunden efter var mina händer bakom ryggen med handbojor runt mina handleder. Jag kunde känna allas blickar på mig och kollade mig desperat runt efter en utväg. Jag upprepade om och om igen att det var ett misstag och att jag inte var den de letade efter men ingen lyssnade. Jag kunde höra mina hjärtslag eka i mina öron när jag blev utförd ur kyrkan och intryckt i en polisbil.

Jag sa ingenting under färden och kollade istället ut genom fönstret. Tankarna virvlade fortare och fortare i huvudet. Jag hade ingen aning om vad detta handlade om eller vad jag hade gjort. Jag har inget minne av att jag någonsin gjort någonting mot lagen eller någonting liknande så det fanns ingen anledning för mig att befinna mig var jag var nu.

Det tog inte mer än några minuter innan bilfärden var slut och jag blev utförd ur polisbilen igen och införd i en byggnad jag inte kände igen. Vi kom till en dörr som ledde in till en hall med vita väggar och där låste polisen upp mina handbojor och tog av dem men släppte mig inte helt utan hade ett stadigt grepp om min vänstra arm så att jag inte kunde rymma. Han tryckte på någon knapp som satt vid dörren och det tog inte lång tid innan en tant som såg ut som en sjuksköterska öppnade dörren.
Jag blev ledd nerför hallen av vad som såg ut som ett sjukhus, men ändå inte på grund av den hemtrevliga miljön, innan jag blev placerad på sängen inne i ett rum vi passerade. Polisen och sköterskan lämnade mig ensam i rummet och ignorerade de frågor som kom ur mig. Aldrig i mitt liv har jag någonsin varit så förvirrad. Jag var rädd och ville bara gråta för jag hade ingen idé om vad som hände. När jag gick till dörren och vred på handtaget insåg jag att det var låst och jag kände tårarna välla upp i ögonen men valde att ignorera det och satte mig ner på sängen igen.

Jag vet inte hur länge jag satt där men till slut for dörren plötsligt upp och sköterskan stirrade på mig i chock. Bredvid henne stod en tjej i min ålder med ljusbrunt hår, gröna ögon och en mjuk ansiktsform. Jag for upp ur min sittande position i chock. Bredvid henne stod jag. Andan fastnade i halsen och jag öppnade munnen men inga ord kom ut. Jag blev tvungen att slita mina ögon från hennes också chockade ansikte när jag såg mina föräldrar springa in genom dörren och omfamna mig i sina armar med tårar i ögonen.

Efter några timmar när mörkret hade lagt sig utanför fönstret och omfamnat allt i sin väg visste jag att detta var en dag jag aldrig skulle glömma. Jag skulle aldrig glömma dagen jag träffade tvillingsystern mina föräldrar aldrig talade om på grund av att hon var inskriven på ett mentalsjukhus.

Text: Natasha
Bild: Ett ljust fönster i en cell. (Foto: JR Goleno, stock.xchng)

Läs mer:

• Sara Ohlssons början av "Polisen i kyrkan"