Resandeblod är en föreställning där Bennie Åkerfeldt berättar om sitt folks historia. Pelle Jageby sjunger visor från och om resandefolket.
Detta innehåll har flyttats över från vår gamla webbplats och ser kanske inte perfekt ut. Har du funderingar kring innehållet kan du kontakta biblioteket.
Vilka är resandefolket?
År 2013 har den äldsta romska gruppen som kallas resandefolket bott i Sverige i 500 år.
Sedan 1999 är resandefolket en av Sveriges fem nationella minoriteter. De andra är samer, judar, sverigefinländare och tornedalingar.
År 1512 finns det första skriftliga omnämnandet av resandefolket. Då kom en grupp bestående av 30 familjer till Stockholm.
En förföljd minoritet
I boken
Buron kallar oss Tattare
(2010) skriver Bennie Åkerfeldt om hur han började förstå att han kom från en annan kultur, än den som sades vara den normalt svenska.
Det var när han som barn blev kallad för ”tattarunge” och han frågade sin far vad ”tattare” var för något. Bennies föräldrar förklarade kort om sitt folks ursprung, men sedan lades locket på.
Så var det på ”den tiden” i slutet av 1950-talet, att talet om ursprunget på något sätt förnekades. Man höll tyst om sina rötter.
Trakterna kring Kinna i Västergötland är uppväxtplatserna och bostadsort för Bennie. Han har haft yrken som bonddräng, träsvarvare, tidningsbud, sotare, författare med mera.
Folkbildare mot rasism
2010 tilldelades Åkerfeldt och Jageby priset som årets folkbildare av Västra Götalands Bildningsförbund, för att de arbetar för att motverka rasism genom sin föreställning
Resandeblod.
Lotta Bergström skriver i en artikel från 19 september 2009 (Helgmagasinet H, Hallands Nyheter), att deras föreställning är vacker och sorglig, om ett folk som har fått kämpa för sin existens. Dessa ord bör få oss tänka till hur vi har behandlat och hur vi idag behandlar andra kulturer som vi möter.
Bennie berättar att det var när han började följa sin historia bakåt i tiden som han kände att han ”hittade hem”. Han menar att har man inte sitt ursprung med sig, så blir man halv. Starkt är också att höra att denna kultur inte har haft något skriftspråk, utan dess historia bygger på den muntliga traditionen.
