Johanna Lindbäck har ett magiskt sätt att skriva ungdomsböcker. Dialogerna är klockrena, handlingen engagerar utan att bli för mycket, känslor beskrivs så att man får magknip.

Andreas flyttar tillbaka till sitt barndomshem i det lilla samhället Bjärsbyn strax utanför Luleå. I grannhuset bor hans gamla bästis Erik. Deras vänskap har liksom runnit ut i sanden under årens lopp, lite i taget för att till slut bli ingenting. De första mötena vid bussen blir stela och obekväma.
När flickvännen Hanna går bakom ryggen på Andreas och vännerna visar sig vara svikare faller Andreas värld samman. Då finns Erik där, tröstar, peppar, pushar. Lite i taget hittar de tillbaka till den där självklara vänskapen.

En enda synpunkt - jag hade önskat att det slutade annorlunda! Det är i och för sig ett bra tecken när man engagerar sig så pass mycket i karaktärerna att man skriver ett eget slut i huvudet. Perfekt sträckläsning, omöjligt att lägga ner boken. Jag längtade efter att få fortsätta läsa.

Provläs här!