Agnes mamma är same, men bestämde sig redan när hon var ung för att hon inte ville prata samiska, ja överhuvudtaget inte ha något med sitt samiska ursprung att göra.

När Agnes blir tonåring börjar hon fundera mycket över vad det egentligen innebär att vara same, och om man måste tala och förstå samiska för att vara en ”riktig” same.

Här kan du läsa ett kort utdrag ur boken SMS från Soppero:

Agnes önskade ofta att Kiruna inte låg så långt borta. Så att det hade varit enklare att åka hit och lättare att komma in i gemenskapen. Det var inte lätt att åka upp ett par gånger om året och försöka smälta in och vara en same. Speciellt inte med en mamma som gjort klart för alla att hon inte tänkte prata samiska mer. Anna-Sara var så olik sina bröder. Hon hörde inte hemma i renskogen, sa hon själv. Och det var kanske så. Hade hon stannat kvar i Soppero under skolåren är det ändå inte säkert att hon blivit kvar. Agnes visste att mamma blivit illa behandlad när hon kom till skolan i Vittangi, kallats lappjävel. För att överleva valde hon att förneka sitt samiska ursprung. Och hon gjorde det så bra att hon glömde språket.

De andra två böckerna om Agnes heter Hej vacker och Ingen annan är som du.

Visste du detta om samiska?

Samiska tillhör precis som finska och meänkieli de finsk-ugriska språken. Samiska talas i norra delarna av Norge, Sverige och Finland. Det finns också samisktalande människor på Kolahalvön, som ligger i Ryssland.

Sammanlagt finns idag ungefär 70 000 samer och av dem räknar man med att 20 000 talar samiska. Samiska är egentligen flera olika språk i ett. De flesta samisktalande i Sverige, ungefär 6000, talar nordsamiska och sedan finns det mindre grupper som talar till exempel sydsamiska och lulesamiska. Det kan vara stor skillnad mellan de olika varianterna av samiska, en sydsame och en nordsame har till exempel svårt att förstå varandra.

Text: Lisa Eriksson
Bilder: Omslagsbilder