Slutet på historien

Läs fem spännande slut! Åsa Anderberg Strollo skrev början på en historia och vi efterlyste ett slut. Vi tackar för alla bidrag som har skickats in.

Detta innehåll har flyttats över från vår gamla webbplats och ser kanske inte perfekt ut. Har du funderingar kring innehållet kan du kontakta biblioteket.

Äntligen kan du läsa fortsättningen på Åsa Anderberg Strollos spännande början til Du är inte rädd va?.

Vi publicerar fem inskickade bidrag. Fem riktigt spännande slut, som vi tackar Alva, Alicia, Fredrika, Alice och Maya för. Till er skickar vi varsitt presentkort.

Längre ner på sidan kan du läsa de inskickade bidragen. Men först följer Åsa Anderberg Strollos början:

Du är inte rädd va?

− Du är inte rädd, va?

Sanna Karlsson spände ögonen i mig när jag plockade ihop sovsäck och liggunderlag.

− Säg till i så fall. Vi kan sova hemma hos dig istället.

Sanna är två år äldre än mig. Coolast i sin klass. Och hennes storebrorsa jobbar på teve. Jag skakade på huvudet och försökte se kaxig ut:

− Vadå, är du rädd, eller?

Nej, nej. Sanna Karlsson skakade också på huvudet.

Vi kände inte varandra så väl. Bodde nära, men det var första sommarlovet som vi umgicks och det mest för att vi var de enda som var kvar i Långöra. Våra vanliga kompisar hade åkt till släktingar i Turkiet, på seglarläger och allt var det var.

− Gillar du ostmackor? Eller ska vi fråga om vi får grilla korv?

Det tog hela dagen att få ihop en matsäck och att hitta vårt lilla tvåmanstält i förrådet. Sen skulle vi få med oss alla grejer ut på allmänningen vid sjön, vi fick lasta på vår cykelkärra för att det skulle gå. När vi äntligen kom fram var solen på väg ned bakom granarna, de sista strålarna reflekterades i ödetorpets fönsterrutor, de som fortfarande var hela det vill säga.

− Vad vackert det är här!

Jag log och sträckte på mig. Sanna Karlsson stirrade mot de spruckna rutorna på det gamla huset och sänkte rösten:

− Du vet vad som hände med dom, va?

− Men vi behöver inte prata om det just ikväll.

− Är du rädd eller?

Jag skakade på huvudet. Nej, men ändå. Jag såg mig omkring på den fina ängen, det var svårt att föreställa sig att det hänt hemskheter på en sådan här vacker plats.