"Spårlöst" av Emilia

Jag börjar springa på rälsen för att hinna i kapp tåget. Men efter ett litet tag som känns som en evighet så ser jag att tåget har stannat en liten bit bort... Så börjar Emilias slut på berättelsen "Spårlöst".

Järnväg. Foto: Kevin Brandon, stock.xchng
Jag börjar springa på rälsen för att hinna i kapp tåget. Men efter ett litet tag som känns som en evighet så ser jag att tåget har stannat en liten bit bort. Jag börjar springa igen tills jag kommit fram.

När jag går in på tåget så går jag bort mot platsen där mannen hade suttit. Jag känner att jag måste få ett svar, först en kvinna som gått ut genom tåget när det rullar och sen en man. Tåget började rulla igen men jag hör att lokföraren och konduktören pratar om de som nyss hänt. Till slut så kommer konduktören mot mig och frågar:

– Såg du verkligen att de var någon som klev av? frågade han.
– Ja säger jag, jag är säker på att jag såg en man kliva av
− Jaha sa konduktören för att i så fall så betalade han inte.
– Va gjorde han inte?
− Nej och här är din biljett, men inget spår av mannens biljett.

När konduktören har gått så kommer en annan kille in i samma vagn som jag är i, han ser ut att vara i min ålder. Killen sa:

− Tja jag heter Sebastian.
− Hej jag heter Felicia sa jag.
− Det ser ut att bli en rejäl storm sa Sebastian och kollade ut genom fönstret
− Ja, sa jag och rynkade på pannan.

Plötsligt så stannar tåget igen och en annan kille kommer in, han går direkt fram mot lokföraren och konduktören och säger:

− Ge mig alla era pengar. Både lokföraren och konduktören tittade sig förvånat om, och lokföraren sa:
− Ursäkta vad sa du?????
– Jag sa hit med alla era pengar nu!!!!!
–Aldrig sa konduktören.

Då blev killen riktigt arg och bara sprang därifrån och öppnade tågets dörrar och hoppade ut. Allting gick jätte snabbt, ingen hann säga eller göra någonting. Konduktören viskade tyst för sig själv:

− Men hur? det ska ju vara omöjligt att öppna dörrarna.

Efter ett tag så bromsar tåget kraftigt, jag tittar ut genom fönstret och ser att de står någon mitt på tågrälsen. Jag ser att de är samma kille men nu har han något i ena handen, killen håller upp saken mot tåget och skriker någonting som jag inte hör för precis då vaknar jag av ett ryck, jag ser mig yrvaket omkring men allt är som vanligt, ingen galen eller full kvinna och ingen man tänkte jag, allt var nog bara en dröm tänker jag. Jag går fram mot loket och frågar:

− vad var det som hände?
Lokföraren sa att vi hade kört över en stor stock, men att alla klarade sig.
– Hur vet ni de, sa jag nästan lite argt.
− Jo vi har kollat att de gick bra med alla till och med dig, sa konduktören.
− Jaha, sa jag lite förvånat och kollade ut genom fönstret.

Jag gick och satte mig igen, men allt verkade vara som vanligt. Sen så sa lokföraren några minuter efter att vi var framme. Gud vad skönt tänkte jag, jag har inte lust att åka tåg på ett tag, och dessutom så är jag jättehungrig.

 

Av Emilia

 

Bild: Järnväg (foto: Kevin Brandon, Freeimages)
 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Carin Carlsson den 27 juni 2014