När solen gick upp så vaknade jag. Jag kände mig iskall och superhungrig. Jag ställde mig upp och fortsatte min vandring längs tågrälsen. Men efter ett tag så kände jag att jag måste äta något om jag ska orka gå mer och över huvudtaget leva vidare. Jag gick in i skogen och letade efter något att äta. Till slut hittade jag en hallonbuske som jag åt av. Jag åt och åt tills det inte fanns något hallon kvar på hela busken men jag var fortfarande väldigt hungrig. Jag gick in en bit i skogen och hörde ett tutande ljud. Det var ju tåget. Jag sprang men hann inte stoppa tåget. Jag började gråta men tänkte att jag måste vara stark ifall jag ska klara mig.

Jag var så hungrig efter den långa kalla natten så jag gick in en liten bit i skogen och letade efter något att äta. Plötsligt såg jag att det var något som rörde sig i en buske. Jag gick närmare och närmare tills jag såg att det inte var något farligt. Eller var det? Det var den där mannen som hoppade ut ur tåget. Jag skrek hallå men han sprang vidare in i skogen. Jag försökte springa efter honom, men hann inte med i hans enorma steg. Han måste vara minst två meter tänkte jag för mig själv. Jag stannade upp och flåsade högt.

Som förra gången jag var inne i skogen hörde jag att det tutade. Jag förstod direkt att det var tåget. Jag tänkte att det finns en chans i världen att jag hinner med det tåget. Jag var kall, frusen och hungrig. Det enda jag ville var att ligga i min säng och dricka varm choklad.

Jag gick en bit till i skogen och såg en koja. En mycket fin koja och välgjord var den. Min första tanke när jag såg kojan var att där kan jag ju sova och leva tills jag kommer med tåget. Men å andra sidan måste det vara någon som bor där. Den var för fin för att vara en lekkoja. Jag smög mig fram så tyst jag kunde men såklart var det en kvist som knäcktes till. Det kom en man ut ur kojan med en vass pinne i handen. Jag som är så lättskrämd av mig blev livrädd.

Jag kastade mig ner på marken men mannen hade redan upptäckt mig. Han tog tag i mig och lade mig i en påse. Jag var beredd på att dö men ville inte det. Jag har ju ett så underbart liv. När han öppnade påsen var mina händer hopbundna. Jag fattar inte hur han bundit dem, jag måste ha svimmat av rädsla. Han hade också satt på en mössa på mitt huvud så jag såg inget.

Han lyfte på mössan.
− Vad gör du i min skog? sa mannen.
− Jag åkte med tåget och såg en man hoppa ut ur tåget, då sprang jag ut och letade efter mannen men tyvärr åkte tåget utan mig. Nu vet jag inte vad jag ska göra, sa jag.
− Okej, jag är mannen som hoppade ut ur tåget. På grund av att jag bor här, jag lever i den här skogen och trivs här.
− Men varför åkte du då tåg, det är ju livsfarligt att hoppa ur det.
− För att jag var och handlade mat och köpte lite kläder. Det är ju inte alls farligt, jag har ställt en trampolin där och den är minst 30 meter lång så den är omöjlig att missa. Men när jag hoppade ut där fastnade min nya halsduk.
− Men jag såg ingen trampolin där. Här har du halsduken.
− Jag hann ju dra undan den, tack så jättemycket.
− Okej du är lite konstig du men några måste vara det.
− Haha mina kompisar brukar säga det.
− Kan du hjälpa mig hem?
− Ja det kan jag, kom så går vi.

Mannen tog mig i handen och började gå till hans stuga. Han visade mig runt i stugan och det var fint där inne. Det såg nästan ut som ett riktigt hus inifrån men inte utifrån. Där såg det ut som en stor koja. Han hade många coola saker i sitt hem. Jag frågade vad han jobbade med. Han sa att han var författare men än har han inte blivit så känd författare.

− Det kommer, sa jag.
Han sa att han vill ge mig en sak men bara om jag håller tyst om att han lever och bor här i skogen. Jag lovade och vi skakade hand på det. Sen gav han mig sin nyaste bok. Den var jättetjock så jag tror att det var minst över 500 sidor. Han frågade om jag ville åka hem nu.
− Jag längtar faktiskt hem jättemycket, sa jag.
− Vad väntar vi på då, sa han och började promenera i rask fart.

Han gick med mig hela vägen hem. När jag kom hem sprang mamma och kramade mig. Hon undrade varför jag inte ringt. Jag sa bara att jag hade glömt ringa. Jag tog farväl av mannen och tackade honom för allt. Jag sa också att jag ville träffa honom igen.

− Det ska vi, sa han och gick. Det som jag har varit med om kommer inte många vara med om.

av Hugo

Bild: Järnväg (foto: Kevin Brandon, Freeimages)